Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Barnfilm
”Operation Bäver”
Regi: Daniel Chong.
Manus: Jesse Andrews. Svenska röster: Anton Körberg, Rafael Edholm, Felipe Leiva Wenger, med flera. Längd: 1 tim 44 min (7 år). Språk: svenska. Biopremiär.
Är verkligen en gnagarledd operation den nödmanöver som behövs för att Pixar ska hamna på banan igen? Sedan den magilösa halvmesyren ”Framåt” (2020) har animationsstudion genomlidit en pandemi, under vilken tre av deras långfilmer – ”Själen” (2020), ”Luca” (2021) och ”Röd” (2022) – dumpades digitalt för att locka prenumeranter till den nylanserade strömningstjänsten Disney+. Sedan återupptogs deras biobusiness med den olycksbådande floppen ”Lightyear” (2022).
Stordukscomebacken dröjde till ”Insidan ut 2” (2024), vilket blev studions största hit – men var framgångarna verkligen av godo? Ännu en uppföljare i en tid där mycket känns som en kopia av en kopia.
Tillbaka till bävern. En originalberättelse, efter en idé av regissören Daniel Chong som efter en vända för Cartoon Network – för vilka han skapade tv-serien ”Bara björnar” (2015–2019) – nu är tillbaka på Pixar där han tidigare arbetat som bildmanusillustratör. ”Operation bäver” handlar om Mabel, ett problembarn i grundskoleålder som introduceras för naturens lugnande effekter. Några år senare har hon blivit en konfliktsökande djurrättsaktivist.
Mabel tar upp kampen mot Beavertons borgmästare, en kostymklädd slemhög som ivrigt försöker skrämma bort djurlivet och spränga en glänta i bitar för att bygga en motorväg. För att få borgmästarens byggtillstånd ogiltigförklarat måste Mabel locka tillbaka djuren, men hur? På desperata fältstudier får hon syn på ett märkligt djur som spåras till ett labb, styrt av Mabels biologiprofessor som på sin kant försöker rädda naturen med en maskin som överför människors medvetande till robotdjur. En djurrättsaktivistisk ”Avatar”, ungefär (filmen nämns avfärdande i en skojfrisk replik).
”Operation bäver” närmar sig alltså naturvänskap med ett sci-fi-koncept och ett budskap liknande James Camerons blådåre-epos, men med betydligt mer humor och självdistans.
Intrigen bjuder på en bekant moralkaka: människan, i synnerhet den kapitalistiskt lagda, utgör ett så stort hot mot Moder Jord att han i längden blir sin egen värsta fiende. Här försöker Mabel ta till teknologiska knep för att städa upp röran, men fartblinda manipulationer gör bara saken värre. Som mest urspårat blir det i en underbar flyktscen där borgmästaren kör gasen i botten från en svävande haj.
Den enda egentligt lugna stunden är prologen, med dess vemodiga farväl till barndomens förlorade glänta. Därefter är det som att varenda gnagare flyger upp efter att ha satt ned rumpan på starksenapsspetsad tabasco. Det är löpbandsberättande på maxhastighet, men med en balanserande charm som håller filmen borta från att trampa snett och snubbla av.
Måhända saknas det underfundiga djupet från en ”Insidan ut” (2015), hjärtat från ”Coco” (2017) och de lekfulla metaforerna från ”Röd”, men mycket tas igen med själfull tjackpundarenergi. Jag kan inte minnas sist en Pixarfilm fick mig att skratta så mycket.
Se mer. Djurälskande animation: ”Prinsessan Mononoke” (1997), ”The red turtle” (2016), ”Den vilda roboten” (2024).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN
