Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
Veronica Maggio, Yaeger
Scen: Stadion, Stockholm
”Oh-oh, sång på sång / Det ekar över hela staden”. Refrängen från ”Välkommen in”, en av Veronica Maggios låtar som gnagt sig in i den svenska folksjälen, ekar bokstavligen över hela huvudstaden när popdrottningen intar Stadion under lördagskvällen. Precis här för tio år sedan skrev hon historia – då med den största konsert en svensk kvinnlig soloartist någonsin hade genomfört. Nu, med 32 500 besökare, har Veronica Maggio ännu en gång sålt ut samma arena och dessutom spräckt sitt eget publikrekord.
Halvitalienskan från Uppsala är dock inte mindre ödmjuk för det. Hon sjunger lidelsefullt och ser förtjusande ut i rosa klänning. När hon skuttar över scenen tänker man inte direkt på en ”sciura”, den milanesiska damen klädd i leopardmönstrat och med fuck off-attityd som hon döpt sitt senaste album efter, och som Maggio sagt att hon en dag vill kanalisera.
Den grandiosa scenproduktionen tar verkligen till vara på arenans storlek. Förutom ett band har den 45-åriga artisten en stråkorkester med sig på scen. En vitklädd kör – med så många medlemmar att man tappar räkningen – medverkar på flera nummer. Två triangelformade jätteskärmar, som visar Maggio i närbild i olika filter och effekter, bidrar med en futuristisk nerv vilket går helt i linje med sci fi-referenserna på låtar som ”Level up” från senaste skivan.
Mellan ”Min vita kanin” och ”17 år” växlar skärmarna från en dystopiskt blodröd projektion till att filma lyckligt sjungande fans i nostalgiskt svartvitt. Det är visserligen ett av kvällens mest rörande ögonblick – att se hur de unga fansen gjort Maggios snart 20 år gamla tonårsskildring till sin egen – men greppet känns som en stilkrock: ”Blade runner” och SVT-dokumentär på samma gång.
Ljudet från Veronica Maggios mellansnack studsar i den ovala tegelarenan och når inte fram till oss på läktarna. Men att döma av den stående publikens reaktion är det något som håller på att hända – och plötsligt uppenbarar sig en annan nationalklenod: Håkan Hellström. Okontrollerat glad över att få överraska stockholmarna framför han ”Hela huset” tillsammans med Maggio, och sedan sin egen ”Det kommer aldrig va över för mig” till öronbedövande respons.
Det euforiskt hoppande folkhavet blir rejält bortskämt, och även om två och en halv timme är i det längsta laget är det bjussigt – flera stora gäster och en trollbindande supportakt i form av stjärnskottet Yaeger. Nästa gång blir det full pott.
Läs fler konsertrecensioner och alla texter om musik.
Läs mer:
Matilda Källén: Därför fortsätter vi att lyssna på Veronica Maggio