Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Det är världens äldsta yrke och det har aldrig varit hetare än nu. Jag pratar inte om prostitution, även om skillnaden ibland är svår att urskilja, utan om historieberättande.
För några veckor sedan rapporterade Wall Street Journal att företag i USA letar desperat efter ”storytellers”. Ordet dyker upp i dubbelt så många jobbannonser som för ett år sedan. Dessa skalder anställs för att skapa innehåll som driver tillväxt, bygger varumärken och ersätter traditionell pr.
Den samlande elden på savannen har ersatts av Keynote och Powerpoint. Vår tids Homeros och Scheherazade jobbar med content creation och employer branding.
Aldrig har vi väl pratat så mycket om storytelling och narrativ som nu, och aldrig tidigare har så många skildrat sina liv i lodräta videor som bokstavligen kallas ”stories”. Så titeln på Byung-Chul Hans senaste bok, ”Narrationens kris”, kan först verka motsägelsefull.
Men de stora berättelserna då? Politiken, religionen, vetenskapen, filosofin; de som en gång höll ihop världen och erbjöd existentiellt fotfäste? De har försvagats, spätts ut i en uppsjö datapunkter och enskilda perspektiv. ”Den moderna tidens narrativa kris beror på att världen översvämmats”, skriver Han; de stora berättelsernas skönhet, gåtfullhet och allmängiltighet ”går inte ihop med informationen som hemlighetens motfigur”.
Den avförtrollande krassheten är inte ny. Redan 1974 skrev science fiction-författaren Ursula K Leguin i sitt föredrag ”Why are Americans afraid of dragons?” om den tidens stora läskris: män läser inte eftersom de är rädda för fantasin: det som inte genererar konkret värde i form av fakta eller pengar anses barnsligt eller åtminstone omanligt.
De som hoppades att fantasin skulle få rehabilitering fick i stället uppleva effektivisering. Nu berättar bilderna på Instagram och Snapchat om våra liv i realtid. Skärmordningens försvarsadvokater kan hävda att det innebär en sorts meningsskapande, på samma vis som Nietzsche menade att man ska se sig själv som konstnären som formar sitt liv till ett verk.
När berättelserna krymper gör även uppmärksamheten det. Den slutar vara genomlysande och blir i stället ett sökarljus flackande i flödet mellan ögonblicksbilder
Men generositeten får lyfta tungt för att kalla bilder på en brunch eller fötter i ett vattenbryn för en berättelse. På sin höjd är det väl bevismaterial – någon var här, något hände – och ändå ska vi bearbeta och tvingas ge det mening.
Byung-Chul Han liknar det vid ett chocktillstånd av alla retningar man utsätts för: ”Den moderna storstadsmänniskans öga är överbelastat med försvarsmekanismer. Det avvänjs vid det kontemplativa dröjandet.” Kort sagt: vi är så överväldigade, så fastnaglade i nuet, att vi inte hinner dagdrömma, än mindre berätta.
En sådan varelse rör sig snavande och famlande genom tillvaron. Man förstår hur lovliga byten vi blir för enkla förklaringar och snabba slutsatser. Möjligen kan vi sträcka oss till att hänga med i Donald Trumps senaste vansinniga utspel, men inte mycket längre än så.
Vår besatthet av selfies kan inte förklaras med narcissism, skriver Han, snarare är det den inre tomheten som leder till selfiemanin
När hela kulturen – samhället – tappar sin sammanhållande berättelse är allt som återstår det ensamma jaget. Vår besatthet av selfies kan inte förklaras med narcissism, skriver Han, snarare är det den inre tomheten som leder till selfiemanin. ”Jaget saknar meningserbjudanden som skulle kunna ge det en stabil identitet. Inför denna inre tomhet producerar det sig själv oupphörligt. Selfier reproducerar jaget i tomform.”
Som synes är det ingen bok som anstränger sig för sympati med samtiden. Och visst är Han lätt monoman och ensidigt teknikfientlig. Men vad han erbjuder är ett genomtänkt och genomborrande varför i vår fartblinda brist på ifrågasättande.
För någonstans måste också vår välvilja ta slut. Vi har redan gett big tech fria tyglar att styra vår vardag och våra relationer, dominera vårt ekonomiska system och påverka vårt mentala mående. Allt annat än en sådan här bok vore ren kapitulation.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström och fler bokrecensioner.
