Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Drama
”Urchin”
Regi & manus: Harris Dickinson
Medverkande: Frank Dillane, Harris Dickinson, Megan Northam m fl. Längd: 1 tim 40 min (15 år). Språk: Engelska. Biopremiär.
Sjöborrar, ”urchins” på engelska, är små taggiga bollar som frodas i klippskrevor under vattnet och lever på alger. De är frestande att plocka upp. Ibland skimrar de i nästan psykedeliska färger, men spetsarna är sylvassa och de slutar alltid som svart, uttorkat strandskräp. ”Street urchins” kallas också gatubarn, gulliga saker med taggarna utåt som man ska passa sig för att komma för nära om man inte vill bli bestulen eller få sjukdomar.
Frank Dillane (Tom Riddle från ”Harry Potter”, Nick Clark från ”Fear the walking dead” ) fångar alla innebörder av ordet, till och med det hallucinogena skimret från havsbotten, i sin förödande vackra tolkning av Mike, en förvuxen ”urchin”. Han är trasig inifrån och ut, missbrukar allt han kan komma över, sover på kartonger i portuppgångar och över Londons tunnelbanegaller och lever på att tigga, stjäla och blåsa sin omgivning. Ju mer man försöker hjälpa honom desto mer får man känna av taggarna.
Om några år kommer han vara en av de ingrodda hemlösa som verkar sammanvuxna med husväggarna och som man går förbi utan att se, men än så länge har han organiskt liv. Kammar han till sig kan han nästan passera som charmig kille lite på glid, kanske en musiker som fastnat lite för länge i ett uppror men snart kommer att rycka upp sig.
Det är notoriskt svårt att skildra utsatthet utan att fastna i vare sig offerromantik eller cynism
Efter en fängelsevistelse gör Mike också ett försök att komma in i systemet igen. Han återföds i ett naket halvvägsboende till ljudet av ödsliga självhjälpsband. Han får till och med anställning på en lunchrestaurant, har en lycklig karaokekväll med kollegorna och träffar en hippieflicka med en husvagn vid havet. Innan undervattensmollusken sticker upp igen.
Det är notoriskt svårt att skildra utsatthet utan att fastna i vare sig offerromantik eller cynism. Filmen skulle lätt ha kunnat tippa över av filmiska inflytanden (allt från Ken Loach och John Cassavetes till Danny Boyle, Michel Gondry och bröderna Safdie). Men tillsammans med Frank Dillane och fotografen José Deshaies lyckas regidebuterande skådespelaren Harris Dickinson inte bara hålla balansen utan göra något alldeles eget, både fränt och poetiskt, av Mikes öde.
Det man sällan sett skildrat riktigt så här är just hur litet steget är mellan subkulturer, konsten och avgrunden. Det finns en klockren scen på ett konstgalleri, dit flickvännen drar med honom, som vänder upp och ner på föreställningen om konst som något slags frälsare av själar. Konsten är mycket mer komplicerad än så.
Det är en rakt igenom övertygande regidebut och ett kometgenombrott för Frank Dillane.
Se mer. Tre andra filmer om utanförskap: ”Vagabond” (185), ”De älskande på Pont-Neuf” (1991), ”Naked” (1993).
Fler film- och tv-recensioner
