Teater
”Ett drömspel”
Av August Strindberg
Regi och bearbetning: Katrine Wiedemann. Cirkusregi: Tilde Björfors. Scenografi och kostym: Maja Ravn. Ljus: Stuart Bailes. Ljud: Jonathan Flygare. Video: Johannes Ferm Winkler. Mask: Åsa Trulsson. Dramaturg: Anton Elmgren. Medverkande: Axel Ahl, Erik Borgeke, Mari Götesdotter, Mikkel Hobitz, Hamadi Khemiri, Sarah Lett, Karin Lithman, Erik Olsson, Sara Runsten, Johannes Wanselow. Scen: Malmö stadsteater, Hippodromen. Speltid: 2 tim 30 min.
I april 1907 skriver August Strindberg ett brev till sin tyske översättare, hemsk i sinnet. Han har sett genrepet av sitt mest älskade drama, sin ”största smärtas barn” och hoppas nu att en katastrof ska stoppa premiären. Det tycks honom som att de ”luftbilder” han skapat över huvud taget inte kan materialiseras på scenen.
Drygt hundra år senare sätter svenska teaterhus upp ”Ett drömspel” fyra gånger i rad, med ett par månaders mellanrum. Efter Göteborg, Örebro och en nyskriven version i Uppsala är det alltså Malmö stadsteaters tur. Hur gör man i det läget något eget av pjäsen om en gudadotter som besöker människornas boning? I Malmö är svaret att bjuda in cirkusregissören Tilde Björfors.
Cirkuskonster på teatern är alltid populärt, men inte alltid lyckat ur ett dramatiskt perspektiv. Cirkus är en konstform med en annan logik och ett annat kontrakt med publiken, som plötsligt mest vill bli bländad av nummer på nummer. Ikväll är det annorlunda. Stigning och nedstigning är trots allt grundläggande symboliska strukturer hos Strindberg, och här sträcker de sig helt konkret ut i rummet. Hamadi Khemiris trånande officer är till exempel så kär att han helt enkelt inte kan stanna på marken. Att spela i höjdled och göra kampen mot gravitationen till ett dramatiskt element blir alltså inte ett lösryckt försök att imponera på publiken, utan ett sätt att ge drömspelet nya sceniska dimensioner.
Karin Lithman som Indras dotter har en svår uppgift att göra något av sin storögt gudomliga roll, men så blir hon också mer och mer intressant ju närmare marken och smutsen hon kommer. Lithman har en klarhet i blick och spel som koncentrerar denna röra där personerna ”klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut”, som Strindberg skriver i sitt förord.
Ändå är det en påfallande realistisk dröm som regissören Katrine Wiedemann velat skapa för Hippodromen, med igenkänningskomik i de äktenskapliga grälen om städning och slit. Det är en snygg kontrast, men replikleveransen blir ibland lite för ojämn i ensemblen som består av både skådespelare och cirkusartister. Språket drunknar lite i allt det andra. Men så är allt det andra också hisnande, inte minst visuellt. Scenen blir till ett stormande hav, kroppar tappar sina proportioner, en piga blir till en trasdocka högt uppe i luften: kanske är det faktiskt synd om människorna. Och när världen förvrids så att scenens fond blir till gatsten och golvet till en brant husvägg – så hamnar själva himlen faktiskt ute hos oss i publiken.
Läs mer om scenvåren och fler teaterrecensioner