Vem är blondinen?
– Hon är en ung prostituerad kvinna som träffar en psykolog på dagarna och en äldre man som betalar henne om kvällarna. Hon är en vidöppen person som tar emot smärta och glädje men som inte har någon kontakt med sitt inre. För mig är blondinen en metafor för ett tillstånd av självvald maktlöshet och valet att vara ett ljus för andra.
Ni spelar i utställningsrummet på Bonniers konsthall. Hur påverkar det pjäsen?
– Vi ville inte spela på en vanlig teater. Det är något med att det här är ett rum där man betraktar konstverk och att blondinen också är någon som blir till i betraktarens blick, i mötet med andra människor. Vår tanke var att publiken blir en medskapare till verket när de tittar på blondinen i ett konstgalleri.
Johan Holmberg spelar en av rollerna. Vad händer i mötet mellan ett ungt kvinnligt scenkonstkollektiv och en äldre, manlig Dramatenskådespelare?
– Vi är en lite rörig frigrupp som glömmer nycklar och så där, så vi har försökt att skärpa oss. Men mötet mellan oss och honom är väldigt fint. Det finns en våldsscen i pjäsen och för honom var det en jättestor grej att som man bete sig våldsamt mot en ung tjej, medan jag tänker att vi är en post metoo-generation som kanske inte ser det som oförlåtligt. Johan hade inställningen att om han slår henne vid ett tillfälle så gör det honom till en man som slår kvinnor. När jag skrev pjäsen tänkte jag inte att det var så svartvitt. Inte så att jag tycker att det är okej, men jag tycker inte att det gör honom ond.
