Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Ungdomsbok
Yrsa Walldén
”Honey darling”
Natur & Kultur, från tolv år
Barnlitteraturen är full av modiga flickor. De utåtriktade och pratglada huvudpersonerna i böcker som L.M. Montgomerys ”Anne på Grönkulla” (1908) och Astrid Lindgrens ”Pippi Långstrump” (1945) har satt tonen för det senaste århundradets unga hjältinnor. Blyghet är, å andra sidan, ofta gestaltad som ett problem som gör dig ensam och mobbad. Eller så är det ett symtom på trauma som i Peter Pohls ”Alltid den där Anette” (1988) och Laurie Halse Andersons ”Säg något” (1999).
Yrsa Walldén har alltsedan debuten ”Allt jag inte sa” (2017) strävat efter att öka förståelsen för den som är tyst. Hennes huvudpersoner är alltid blyga, men till skillnad från i många andra verk är blygheten aldrig skildrad som något som övervinns och därmed försvinner. Den är istället en del av personligheten, problematisk i vissa sammanhang och en naturlig del av vardagen i andra.
”Honey darling” utgör inget undantag. Berättarjaget Signy är introvert och tystlåten. Detta hindrar henne dock inte från att starta bandet Honey darling med bästisen Tone. Eftersom ingen av dem kan spela mer än ett par toner på blockflöjt, bestämmer de sig för att bli punkare. Med nyklippta Courtney Love-luggar och hål i byxorna tar de sig an uppgiften i skolans replokal.
Skildringen av deras vilda hamrande på instrumenten, tillverkning av bandaffischer och inte minst återgivningen av deras låttexter gör mig alldeles varm i hjärtat. Walldén återger tonårens lekar med sådan glöd, energi och humor. Det finns en lätthet i språket som många barnboksförfattare eftersträvar men sällan uppnår. Återgivandet av bandets musiklyrik känns så autentisk att jag misstänker att Walldén hittat dem i en dagbok från högstadiet.
Bokens stora behållning är emellertid dess skildring av vänskap. Walldén är bra på att gestalta den eufori som kan uppstå när två vänner lyckas skapa en egen värld. Signy beskriver hur det känns att vara med Tone: ”I hennes ögon kan jag vara vad som helst. Det är en magisk plats.” Det spelar ingen roll att resten av skolan tycker att de är töntar, att de inte kan spela eller att Signe är dödsblyg – tillsammans är de oövervinnerliga.
Trots en inkännande framställning av en första panikångestattack är ”Honey Darling” en riktig feelgoodroman. Som genren föreskriver är slutet lyckligt, en uppmuntrande morot till alla blyga flickor där ute. För mig blir det tyvärr på gränsen till för sött.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning