Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Örjan Ramberg avled den 14/8 på Ersta Hospice i Stockholm, älskad pappa, aktad, uppskattad kollega på Dramaten och annorstädes.
Så är det, också.
Ingen människas liv kan sammanfattas på en löpsedel, men när nu eftermälen skrivs så är det löpsedelrubrikerna som först måste omhändertas, så djupt gick de när han blev persona non grata, svensk teaters Bad Boy, för överskådlig tid.
”Såklart är det omöjligt även i dag att undvika minnet av de kontroverser och konflikter som var kopplade till hans person och hans avgång 2019”, skrev Dramaten på Instagram.
Det inlägget fick tas bort på grund av kommentarerna som kom, så händelserna – domen för misshandel i slutet av 1990-talet och tv-dokumentären 2019 – är inte glömda.
Och Örjan Ramberg var en problematisk man, med uppväxtskador han berättade om under sin dag i tv-serien ”Stjärnorna på slottet” -– pappaförlust, drogmissbruk och hur han mobbades som barn.
Omdömen och intryck både krockar och förstärker varandra: Begåvad, trasig, lättrörd, hatisk, våldsam, charmig, rädd för kvinnor och/eller på allvar farlig för dem.
Som offentlig person kom han att bli projektionsduk och nog själv också spelplats för snart sagt alla vår tids hetaste konflikter. Förortspojken, göteborgaren ur arbetarklass -– detta på Dramaten, där nästan alla skådespelarna under hela 1900-talet tycktes komma från Östermalm. Bildning och självförtroende mot underdogperspektiv och revolt. Pappaförlust i tidig ålder.
Som skådespelare blev han i alla fall en som märktes, kom att ingå i det allmänna medvetandet. Om hans Herodes i ”Jesus Christ Superstar” på urpremiären 1972 i Göteborg skrevs det: ”flott tolkning, närmast chockerande”.
Han filmdebuterade 1977 som Bart i ”Jack” efter Ulf Lundells roman. Var på 80-talet en 50-talskufisk Harry Friberg i Jonas Cornells tre Stieg Trenter-deckare för tv, och nominerades då till Guldbaggen för bästa manliga huvudroll.
1977 kom Ramberg till Dramaten där han hann medverka i hundratalet föreställningar. Två av dem följde jag arbetet med på 80-talet. Där hade han god inverkan. När han, som den ende, till slut tappade humöret inför Bo Widerbergs (i obalans) upprepade grova övertramp mot skådespelarna i ”Juno och Påfågeln” var det faktiskt Rambergs utbrott som kom att återställa arbetsron.
Annars tyckte han nog allra mest om att vara rolig. Om John Cairds ”En midsommarnattsdröm” år 2000 skriver en road Leif Zern: ”hertig Teseus är en utlevad roué, inte så demonisk som han själv tror, blek och lätt vinglig på foten”.
Från arbetet med ”Mästaren och Margarita”, Luckhaus-versionen 1982, minns jag bäst och lyckligast hur Örjan som den förvirrade poeten Ivan iförd sinnessjukhusets patientpyjamas under en något ansträngd repetitionspaus plötsligt bröt ut i en rockig, otroligt träffsäker Elvis-imitation, så att alla blev glada.
Med åren blev rollerna tyngre och större. Om porträttet av O’Neill i Lars Noréns ”Och ge oss skuggorna” 2015 skriver Maina Arvas: ”Det står klart för alla utom honom själv: hans oro för sönerna har tagit över hans förmåga att visa kärlek, han döljer omsorgen i misstroende och avstängda känslor. ’Han kommer aldrig att kunna förlåta oss för att han har övergivit oss’, som Eugene Jr konstaterar.”
Örjan Ramberg blev 78 år.
Läs mer: Skådespelaren Örjan Ramberg är död