Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Drama
”Diktatorns tårta”
Regi & manus: Hasan Hadi.
I rollerna: Baneen Ahmad Nayyef, Waheed Thabet Khreibat, Sajad Mohamad Qasem, med flera. Längd: 1 tim 45 min (7 år). Språk: arabiska. Biopremiär.
I det stilla vattnet paddlar bönder i kanoter, i den molnfria skyn svävar bombplan. Kontrastrikedomen är slående när långfilmsdebutanten Hasan Hadi återvänder till det tidiga 1990-talets Irak, några dagar i april då alla invånare tvingas fira Saddam Husseins födelsedag.
Den påtvingade folkfesten föranleder en lottdragning i en skola där det faller på föräldralösa tredjeklassaren Lamia (Baneen Ahmad Nayyef) att baka tårta till diktatorn. Hennes lärare är en sträng soldat som klargör att order ska lydas, annars väntar bestraffning. Så det måste bakas en god tårta – men med vilka ingredienser?
I brist på mamma och pappa lämnar Lamia hemmet med sin fattiga, diabetessjuka mormor och deras tupp Hindi. Det visar sig att mormodern tänkt skydda Lamia genom att lämna bort henne, vilket får 9-åringen att fly fältet.
På stan hittar hon sin klasskompis, ficktjuven Saeed (Sajad Mohamad Quasem), som hon med tindrande ögon brukar stirrtävla med. Barnduon tar sig genom trånga gränder och skumma affärer, över stimmiga torg och upp på hustak. Lite överallt skymtas porträtt på den leende diktatorn. Mindre insmickrande är bilden av stadslivet. Jakten på tårtingredienser leder bland annat till möten med en sexköpare, en svindlare och en potentiell pedofil.
”Diktatorns tårta” är den första irakiska film som visats i Cannes där den belönades med två priser, däribland Camera d’or för bästa debutfilm. Välförtjänt. Hadi återvänder hem med en subtilt konfliktfylld estetik där kameran liksom gungar mellan spetsiga kanoter som flyter förbi hus av vass, men lugnet störs av hårda FN-sanktioner. Folk är fattiga, maten räcker knappt till och på sjukhusen saknas mediciner.
De tuffa tiderna gör sig även påminda när barnen stöter på offren för amerikanska bomber – ömsom skildrat med krasshet, ömsom med svart humor. Som när en blind man med blodstänkt bandage för ögonen skojar om att han nu slipper bry sig om sin nya, osedda frus utseende.
Likt slående som inledningens kontrast mellan himmel och hav, USA och Irak, är den mellan landsbygd/stad och barn/vuxna. Vi följer flickan med tuppen som vuxna vill slakta och pojken som hittar en röd ballong som sparkas bort av en arg man. När barnens blickar möts finns där värme och vänskap, kanske även kärlek, men också försök att hålla tårarna borta. Deras allvarsamma lek är ett rörande uppror mot en svekfull vuxenvärld.
Bland de som ställer upp för de små finns Hasan Hadi. Han försöker skydda den mjuka oskuldsfullheten från den hårda verkligheten, ständigt påmint i bild med yttre kanter som försetts med rundade hörn. Det som först liknar en ytlig finess visar sig vara ett lika starkt som subtilt och drabbande ställningstagande för humanism.
Se mer. Rörande filmer om förlorad oskuldsfullhet: ”De 400 slagen” (1959), ”Ivans barndom” (1962), ”Pans labyrint” (2006).
Fler film- och tv-recensioner i DN
