Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Khashayar Lykke Naderehvandi
”Segrarens natt”
Norstedts, 321 sidor
Irritationen är omedelbar. Caspian. Förlåt, men varför heter huvudpersonen som en sagoprins? Nå. Möt Caspian Loeb, åldrad konstnär som en gång tog sig från ingenstans till internationell ryktbarhet och nu lever ett bekvämt liv på den portugisiska sydkusten med sin vackra hustru. Makten över successionen i konstvärlden är inbyggd i framgången: ”Om Caspian Loeb säger att ett visst verk är intressant så skapar det automatiskt så pass mycket uppmärksamhet att det minimerar risken för en curator.” Men så tycks allt på väg att falla. Tidningarna börjar ställa frågor och gamla vänner sviker.
Det går inte att komma ifrån känslan av tv-såpa i Khashayar Lykke Naderehvandis senaste roman, med sin uppskruvade intrig där eleganta människor går omkring och drar efter andan. ”Ännu vet inte João att han snart kommer att läsa en tidningsartikel som förändrar allt”, är en typisk mening. När Caspians fru Valentina visar sig sprungen ur en familj som inte bara har bedrivit slavliknande gruvdrift i ”Belgiska Kongo” utan dessutom varit ansvarig för uranet i den första atombomben, börjar stilen kännas som ett öppet krig mot moderna romankonventioner. Tankarna går till Amitav Ghosh resonemang i ”Den stora galenskapen” (Palaver press, 2022) om att författare måste förvisa det osannolika från sina verk för att inte själva förvisas till genrelitteraturen. Kanske tål den där irritationen jag känner att ifrågasättas an aning.
Till sin struktur liknar ”Segrarens natt” på många sätt en klassisk Ibsenpjäs, där sår och brott i det förflutna kommer ikapp och skapar förödelse i nuet. Ett okänt barn långt borta, ett glömt namn, livslögner som följer på varandra. ”Allt som är farligt har redan hänt”, säger Valentina utan att riktigt tro på det själv.
Det går att läsa den här romanen som en rätt lyckad satir över en fantasi om europeisk förfining och excellens. Om någon bär sandaler så är de bundna av munkar i ett lokalt kloster. Om någon plockar en frukt är det för att göra ”små vackra bakverk med kanderade apelsiner”. Om någon startar en stiftelse på kontinenten har den, liksom i förbifarten, tillgång till en partikelaccelerator. Den unga konstnären som snart ska begå ett oundvikligt fadermord har ett ansikte som ”utmejslat av gudarna själva”.
Men att uppehålla texten vid ytan och det flyktiga är ett medvetet grepp, och det blir överlag en skicklig gestaltning av luftslottets olika rum. Bristen på kärna är själva poängen, och känslan av att försöka fånga rök förstärks av det svepande och sammanfattande: ”João hittade en mentor i Caspian och blev själv, ville han föreställa sig, som en son för den gamle nestorn.” Det är effektivt. Samtidigt börjar man undra varför man egentligen ska engagera sig i de här människorna. Konflikten stegras, allt förblir svalt.
Naderehvandi arbetar en hel del med språkliga motsatspar i den här romanen, och pusselbitar som hakar i varandra lite väl smidigt. Mörker och ljus, historia och framtid, skuld och lättnad. Stundtals är det som att betrakta ett grafiskt blad. Samtidigt finns det formuleringar som vägrar släppa taget. Som att Caspians ungdom i Sverige liknas vid ett ”motell längs motorvägen”, eller att svenskan sitter kvar i hans kropp som ett ”segt virus”.
Starkast är kanske ögonblicken när den fina världens futtigheter ställs mot större krafter och gör bokens dimensioner synliga. Som den dödliga sommarhettan som pressar människorna mot trottoaren som ”ett stort strykjärn”, eller Atlanten som öppnar sig som ett ”böljande hål i jorden” under en nattlig simtur. Dem kvittar det ju lika, om någon är född eller död.
Läs fler texter av Kristina Lindquist och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur