Senaste hockeyjobbet var som sportchef i Djurgården; ett jobb Joakim Eriksson klev av i december 2021 efter sju säsonger. I den rollen satt han mitt emot unga spelare i kontraktssituationer.
Parallellt med sin aktiva karriär läste Eriksson en civilekonomutbildning och fick agera bollplank i ekonomiska frågor åt sina lagkamrater ”om vad som kan vara klokt och inte klokt att göra”.
– Det är svårare som chef och löneutbetalare att också tala om vad de ska göra med sina pengar. Du försöker då hitta en neutral part som ger råd, en annan spelare eller en bank.
När Joakim Eriksson inledde sin elitkarriär 1995 var det inte ovanligt att det gick omkring civilekonomer i omklädningsrummet. Men i samma veva professionaliserades hockeyn och vid millennieskiftet, när han kommit drygt halvvägs på Handelshögskolan, ingick han i en sällsynt skara där endast 1 procent av spelarna i elitserien bedrev eftergymnasiala studier.
Spelarna hade varit sina egna agenter men i takt med att lönerna accelererade – när många klubbar byggde arenor och fick in nya sponsorpengar i början av 2000-talet och sedan när det första lukrativa tv-avtalet skrevs för drygt 15 år sedan – krävdes en helt annan kunskap.
– Det finns en gemensam nämnare när jag samtalat med spelare i hockeybranschen, antingen säger man ”jag önskar att jag hade tagit råd tidigare” eller ”vad glad jag är för att jag tog råd”.
Unga spelare (i Sverige gäller det framför allt fotboll och ishockey) kan få stora lönekuvert tidigt i livet, innan hjärnan är fullt utvecklad och innan de hunnit utveckla vanor, omdöme och framförhållning kring ekonomi.
Spelar du inför fullsatta läktare tre dagar i veckan får du en kick, det är ju som att vara rockmusiker.
Eriksson har sett problemet på nära håll, benägenheten att göra av med väldigt mycket pengar tidigt i livet, att ta risker, att inte tänka på framtiden.
– I unga år bor de hemma, betalar ingenting och spenderar stora delar av lönen på små utgifter. När de blir äldre och tjänar ännu mer har konsumtionsvanan accelererat, då bjuder de på krogen, kör för dyr bil och bor för dyrt. Det behöver inte vara att de hamnar i en skuldsituation men det är ofta noll kronor på sparkontot.
Det finns en överrepresentation av spelmissbruk inom hockeyn. Att betta på matcher kan sedan övergå i att ta för hög risk i investeringar.
– De här killarna växer in i en kultur och många har en form av tävlings- och kickberoende. Spelar du inför fullsatta läktare tre dagar i veckan får du en kick, det är ju som att vara rockmusiker. Det blir lätt att de söker mer av den stimulansen i livet utanför isen, i snabba cash.
I sin nya karriär, som ekonomisk rådgivare med ansvar för idrottskunderna, har Joakim Eriksson kvar en fot i sporten. SEB har varit SHL:s försäkringsförmedlare i över 25 år och sedan 2013 även en partner vad gäller ekonomisk rådgivning. Han ser, i samarbete med herr- och damligan och spelarfacket Sico, över möjligheter till utbildningsalternativ. Och han coachar bankens lokalkontor i ”hur de presenterar sig så att spelarna väljer oss”.
– Men det är inte enkom en affär, utan vi jobbar för att faktiskt förändra något till det bättre för spelarna. Annars hade jag aldrig hoppat på jobbet.
Budskapet som Eriksson försöker förmedla till spelarna är ”du har en unik talang och en möjlighet att tjäna pengar tidigt i ditt yrkesliv. Efter din karriär kommer du behöva nyttja andra talanger, som antagligen inte är lika unika och du får då inte lika bra betalt. Så hur kan du nyttja den här tiden till att planera för framtiden?”.
– Men framåt är för långt bort i den här åldern. De behöver en vuxen person i rummet eller en förebild som säger ”nu gör vi en budget och sparar så här mycket”.
Apropå att unga hjärnor är påverkbara, så gäller det att styra förebilder och kulturer runt omkring dem.
Från att hockeyspelare sågs som slit-och-släng-varor har mycket förändrats. I kollektivavtalet ingår numera en tjänstepension – pengar som kan tas ut från 55 års ålder. Och möjligheten att löneväxla en del av sin lön till en omställningspension.
– Från ligorna, i klubbarna, finns en mycket större medvetenhet om att de inte bara behöver betala spelarna för att spela ishockey, utan måste få dem att må bra som människor också.
– Fler satsningar kan göras och mer krafter kan läggas på att nå visionen men nu finns åtminstone den gemensamma målsättningen från ligan och spelarfacket att ”vi ska gå den riktningen” och verka för hållbara spelare.
Eriksson konstaterar att en spelare som inte mår bra, som inte har ordning på ekonomin, inte fungerar på isen. Där kommer det tredje perspektivet in, det privata långsiktiga sparandet.
För en 18-åring kan ”nu ska vi prata fonder” låta dötrist.
– Men apropå att unga hjärnor är påverkbara, så gäller det att styra förebilder och kulturer runt omkring dem. Att låta de ledande spelarna vara ambassadörer i omklädningsrummet. Ett före detta NHL-proffs har bättre påverkanskraft än jag som sportchef eller en mamma, när han säger något får det större genomslag.
Utbildningsinsatserna börjar i dag redan på hockeygymnasierna, där privatekonomi ingår som ett av flera teman. SHL kör sedan så kallade ”rookiedagar” varje år, med två unga spelare från varje lag där samma teman återkommer. I fjol startade (SHL, SDHL, Sico, SEB och Bonanza) också en ettårig utbildning skräddarsydd för att kunna kompletteras med en hockeysäsong.
– Så olika initiativ finns för att försöka motverka det här ohälsosamma konsumtionsbeteendet. Och jobbar vi proaktivt så minskar förhoppningsvis antalet dåliga beteenden över tid, säger Joakim Eriksson.
Läs mer:
Sparpsykologen om unga idrottare: ”En cocktail som gjord för dåliga finansiella beslut”