Dagen efter den nederländska kölhalningen var Sverige tillbaka på träningsplanen i Frisco utanför Dallas.
Det var verkligen dagen efter.
Ungefär som när komikern Johan Glans gör sin version av ”fylledansken” som stormade planen på Parken:
”Jaha, fotboll i går? Undrar hur matchen slutade.”
Sen slår minnesbilderna till. Som smärtsamma dagen-efter-blixtar. Pang. 0–2 efter en dryg kvart. Pang. 1–5 till slut.
Träningen drar igång. Förbundskapten Graham Potter vandrar omkring med händerna på ryggen. Han har pratat om att spelarna inte får flyga iväg efter 5-1, inte gräva ner sig efter 1-5. Han lyckades inte så bra med det första, vi får se ur det går med det andra.
Där syns spelarna som klarade sig bäst under fiaskodagen. De som inte spelade.
Och så några inhoppare. Att startspelarna kör rehabträning beror inte på att de vill undvika mediadrevets gamblickar. De följer rutinerna. Victor Nilsson Lindelöf sitter i mittcirkeln och pratar med landslagschefen Kim Källström.
Det är inga gamnackar på planen. Alla har vunnit och förlorat stort tidigare. Fast aldrig så att det satt spår i hela landet.
Chansen att gå vidare i VM lever men den lever mindre än den gjorde förut. Eftersom (nästan) alla får påsar på det här VM-kalaset kan Sverige nå slutspel även om det blir förlust mot Japan, den får bara inte bli för stor.
Men den värsta förlusten i VM skulle vara om Sverige tappar det viktiga laget vunnit.
Ert engagemang.
Inget har på allvar trott att Sverige ska gräva guld i USA. Det viktigaste som står på spel är mer åtkomligt.
Ert intresse.
Det började lysande med storsegern mot Tunisien. Och när svenska spelarna kom in på planen för uppvärmningen inför matchen mot Nederländerna kändes det att stämningen hemifrån hade tagit sig genom luft och över hav till NRG Stadium.
Alla, precis alla, jag känner skulle se eller höra Matchen.
Jag skrev före Sveriges premiär att ingen svensk lägerled slår den som herrlandslaget kan skapa i ett fotbollsmästerskap. I år har elden spridit hetta så att spelare, ledare och alla vi andra på plats har kunnat känna hur den smält ihop med Texas-värmen.
Det måste ha skrikits, svurits och suckats rätt bra därhemma när Nederländerna förnedrade Sverige och det ska landslagsspelarna vara tacksamma över.
Det värsta som kan hända ett landslag är den situation herrlandslaget nyligen försatte sig i. Där det varken finns glädje eller ilska för vad som händer.
Det finns bara likgiltighet.
Ett landslag som inte väcker känslor, ett landslag som folk knappt bryr sig om är ett totalt värdelöst landslag.
Det var där Sverige var. Jon Dahl Tomasson hade en plan som inte höll och landslaget blev ett skepp som gick under med spelare som var totalt okända och skapade noll engagemang.
Sverige var inte ett fotbollslandslag.
Sverige var en axelryckning.
Ny förlust mot Kosovo? Jaha.
Nu är det Graham Potter som leder laget. Spelarna är till stor del samma men engagemanget är i en helt annan liga.
Bilderna och berättelserna om hur det festades och firades har betytt mycket.
Det började glöda när Potter blev förbundskapten, flammade upp under playoff-spelet och exploderade vid segern mot Tunisien.
Bilderna och berättelserna om hur det festades och firades har betytt mycket för spelarna.
Nu riskerar avancemanget att brinna inne, lägerelden slockna och vad finns då kvar av intresset för landslaget när hösten kommer?
Men även om engagemanget är annorlunda är problemen de bekanta.
Under JDT spelade det ingen roll hur långt ner på världsrankningen motståndaren låg. Sverige bjöd alltid på öppna landskap.
Försvarsläckaget fortsätter under Graham Potter men han kan i alla fall försvara sig med att rasen kommit mot vettigt motstånd.
1–4 mot Schweiz i första matchen med gänget. 1–5 mot Nederländerna i den senaste.
Nu är problemen så många, så breda, så spretiga att det är svårt att säga var Potter ska börja.
Om Sverige bara haft problem att stoppa attackerna på kanterna, om Sverige bara haft svårt att hantera inspelen, om Sverige bara haft luckor centralt, om Sverige bara haft problem att få pressen att bita.
Och om Sverige ändå haft spelare med just försvarsspel som specialitet.
Då hade det gått att tro att det svenska försvaret skulle vara något att ha inom en snar framtid.
Men nu är problemen så många, så breda, så spretiga att det är svårt att säga var Potter ska börja.
Det sorgligaste med den eländiga starten mot Nederländerna var att de svenska spelarna inte ens var med i matchen.
Var det Graham Potter som inte klarat att förklara för spelarna hur de skulle försvara? Var det spelarna som inte klarade att utföra instruktionerna?
Jag tror på en kombination.
Och nu då? Gå över till 4-4-2? Starta med Anthony Elanga?
Ja, varför inte. Det kan inte bli sämre.
Slog jag på tv:n och såg Japan leka hem segern mot Tunisien med 4–0.
Till att börja med kan de svenska spelarna sluta med att stå på hälarna när de ska försöka försvara.
Det vore trevligt, till och med nödvändigt, om svenskarna kunde markera närvaro mot japanerna. Låta dem känna att det är en VM-match som pågår.
Till sist: Kom tillbaka till Frisco på kvällen efter kraschlandningen i Houston. Slog jag på tv:n och såg Japan leka hem segern mot Tunisien med 4–0.
Det blir ingen lek att möta Japan.
