Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Aldrig tidigare har en nation under pågående konflikt spelat fotbolls-VM i landet som det attackerats av.
Därför tvingades Irans spelare under natten till tisdagen, svensk tid, att skriva fotbollshistoria när de gick in i VM med matchen mot Nya Zeeland i Los Angeles.
Konflikten mellan USA och Iran kan vara på väg mot slutet. Det finns en överenskommelse mellan länderna om att få slut på striderna. Nio timmar före Irans första VM-match kom uppgifterna att avtalet skrivits under.
Men bara för att det är fred i sikte blir det inte frid och lugn för Irans fotbollsspelare.
Jag vaknade efter den svenska 5-1-segern mot Tunisien och ser underbara klipp på vilt jubel i Sverige. Ren och skär glädje exploderar när massor av människor har blicken riktad mot en skärm som visar hur mål blir till på den här sidan Atlanten.
De känslor Irans fotbollslandslag skapar är inte alls lika enkla och ensidiga. De är på en annan nivå än hos alla andra VM-lag.
Resan till nattens VM-start för Iran verkade omöjlig när USA i februari inledde sina attacker mot landet. Att iranska spelare skulle kunna åka till USA för att spela fotboll kändes omänskligt.
Men fotbollens ovanliga och ibland osunt starka kraft fick det iranska fotbollsförbundet att vägra stanna hemma. VM-basen flyttades från Arizona i södra USA till Tijuana i norra Mexiko. Truppen måste pendla in och ut ur USA för alla gruppspelsmatcher.
In i det sista var det osäkert när laget skulle kunna flyga in till USA. Det fanns uppgifter om att truppen både skulle landa och lyfta under matchdagen.
Men Iran anlände dagen före matchen och på en presskonferens sade förbundskaptenen Amir Ghalenoei.
– Jag är väldigt glad att representera den fina, stolta och starka nationen Iran. Jag hoppas att fotboll kan komma med glädje och att det för kulturer och länder närmare varandra.
Det där predikandet känns inte lite naivt. Det är floskler svagt förankrade i verkligheten.
Och ungefär samtidigt som den där presskonferensen kom beskedet att Fifas förbud ligger kvar. Supportrar får inte ha den iranska flaggan som användes före revolutionen 1979 på läktarna.
Det hindrade inte ett stort antal supportrar från att visa just den flaggan under Irans öppningsmatch.
Och på läktaren blev det tjafs mellan iranska supportrar som var för och emot landets sittande regim.
Det bor tiotusentals iranier i Los Angeles, staden kallas ibland ”Tehrangeles”. Och där hade protester mot Irans regim börjat utanför VM-arenan redan när fotbollslandslaget var på väg med flyg till staden inför första matchen.
Enligt Reuters hade demonstranter bilder på iranska idrottare som dödats eller gripits av den nuvarande regimen. Det iranska VM-laget blir för många demonstranter en symbol för styret. Oavsett vilka åsikter fotbollsspelarna har.
Och oavsett om spelarna skulle uttrycka stöd för eller emot landets styre väcker de upprörda känslor.
Hur de än gör blir det fel.
Hur ska de iranska spelarna kunna känna den VM-glädje alla andra spelare upplever när de går in i turneringen.
Under VM i Qatar för fyra år sedan vägrade spelarna sjunga nationalsången inför öppningsmatchen mot England. Inför den andra matchen rapporterades spelarna ha utsatts för tryck och de sjöng nationalsången. Och utanför arenan attackerade regimtrogna iranier andra supportrar till Irans landslag.
Inför Irans första match i VM 2026 såg det ut som att alla spelare sjöng nationalsången.
Utom en. Saman Ghoddos. Som spelat två landskamper för Sverige och var stjärna i Östersund när Graham Potter var där.
Så även om kriget mot USA skulle ta slut finns den svåra balansgången kvar för spelarna i Irans fotbollslag.
Allt de säger och gör granskas och kategoriseras i en konflikt som finns i det iranska samhället och landar på fotbollsarenor i USA där Iran spelar fotboll i VM. Den första matchen slutade 2–2.
