Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det har gått snart femton år sedan jag flyttade till Paris och det är dags för det sista steget i integrationsprocessen.
Jag ska besöka den franska Jordbruksmässan.
Nu låter ju allt lite mer sofistikerat på franska, men Le salon d’agriculture är just detta: Ett enormt mässområde i södra Paris som i två veckor förvandlas till en gigantisk bondgård.
Det är Frankrikes största årliga evenemang, med över 600 000 besökare, men mer än något är det en institution som inte går att ducka i längden. När jag messar med en Parisbekant som numera är bosatt i USA – en man som jobbar med ”investment” och som jag aldrig sett utan slips – skriver han: ”Ååh, Le salon d’agriculture är det jag saknar allra mest med Paris. Klappa djur på ett ställe och äta dem på nästa.”
Jag kan inte med att berätta att jag aldrig tidigare varit där. Det är som att ha bott i Göteborg i ett halvt liv och aldrig ha gått på Liseberg.
För Frankrikes styrande skikt är ett besök på mässan lika obligatoriskt som Almedalen i Sverige
Kanske är det verkligen det här som är Frankrike, tänker jag när jag på mässans sista dag kryssar mellan picardiska grisar i bur, oststånd från Baskien, ekologiska vinproducenter och enorma skördetröskor som man får kliva upp i en och en.
Besökarna är ett perfekt tvärsnitt av befolkningen. Småbarnsföräldrar från förorten trängs med Balenciagaväskor, äldre distingerade män och unga killgäng i träningsoverall.
I en av de många manegerna visar en man hur man tränar hundar att valla en skock förvirrade får. I businesslogen sluts avtal och en av hallarna upptas helt av årets temaland Elfenbenskusten. Här finns filmvisningar, bibliotek och workshops med jordbrukstema. Och överallt: mat och dryck, dryck och mat.
För Frankrikes styrande skikt är ett besök på mässan lika obligatoriskt som Almedalen i Sverige, åtminstone innan politikerveckan på Gotland kapades av pr-folk med ”strategidokument” i en mapp under armen.
Två dagar tidigare har Marine Le Pen och hennes kronprins Jordan Bardella avlagt årets visit, med landets alla medier i hasorna. Mässan invigdes i mitten av februari av Emmanuel Macron, som för övrigt innehar det officiella besöksrekordet för en sittande president.
2019, när popularitetssiffrorna börjat dala, tillbringade han fjorton raka timmar på mässan, en putsning av personbästa från året före med hela nittio minuter. Det var toppnoteringar som den franska publiken inte sett sedan Jacques Chiracs dagar.
Att hasta igenom mässhallarna kan bli kostsamt för en politiker som innehar eller aspirerar på presidentämbetet. Det signalerar att man inte bryr sig om Frankrikes mest omhuldade yrkeskår: jordbrukarna.
Denna vår är de vansinniga eftersom EU-kommissionen beslutat att provisoriskt implementera handelsavtalet Mercosur med Sydamerika, trots parlamentets beslut att ta avtalet till EU-domstol. Emmanuel Macron kallade i veckan EU-beslutet för ”en dålig överraskning för Frankrike”, men i de flesta bönders ögon är han Ursula von der Leyens medbrottsling.
Man går hit för att visa vördnad för kretsloppet och känna sig, ja, fransk
Det är bara någon månad sedan två traktorer utsmyckade med nidbilder på Macron och von der Leyen parkerade utanför det stora shoppingcentret i Parisförorten där jag bor.
Att få kommunalanställda, taxichaufförer, hög- eller låginkomsttagare emot sig är något de flesta franska presidenter har erfarenhet av. Men när landets jordbrukare tar sig ton – och det gör de som bekant med jämna mellanrum – är det nästan alltid en temperaturmätare på opinionen i stort, eftersom fransmän, från höger till vänster, har en tendens att ställa sig bakom sina terroirs vad det än gäller. Rakt översatt betyder ordet mark eller jord, men har en betydligt mer komplex innebörd än så: Det handlar om varje plats unika jordmån och odlingstradition.
Kort sagt det som gör Frankrike till Frankrike, från Atlantkusten till Medelhavet, från potatisfälten till vinrankorna. Man går hit för att visa vördnad för kretsloppet och känna sig, ja, fransk.
Och det är lite pinsamt, jag inser det, men indoktrineringen fungerar fint.
Jag flydde själv den svenska landsbygden så fort jag tagit studenten och har knappt ätit kött på trettio år. Ändå lämnar jag Le salon d’agriculture bubblandes av någon sorts sekundärstolthet.
Vive les terroirs et vive la république!
Läs fler texter av Johann Frändén
