Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
För ett par år sedan intervjuades den brittiske dokumentärfilmaren Adam Curtis i podcasten Red Scare. Filmaren pekade på hur högerpopulister sätter samhällsagendan genom att etablera undergångsnarrativ. De progressiva blir då så upptagna med att varna för konsekvenserna av högerpopulismen att de helt glömmer att erbjuda ett eget samhällsprojekt.
I slutänden är allt som blir kvar av politiken olika hotbilder. I ett sådant landskap tappar våra politiker tron på den egna förmågan att förändra samhället. Man lämnar walk over.
En politisk handlingsförlamning.
När Stefan Löfven gick från ”mitt Europa bygger inte murar” till att stänga Sveriges gränser i samband med flyktingkrisen 2015 var det ett utslag av sagda tillstånd.
Vårt sönderprivatiserade land klarade inte flyktingmottagandet. Ett massivt uppbåd av ideella krafter klev därför in för att bära upp. Men orken började efter en tid att tryta. Många av oss undrade nog när det skulle brista.
De hade insett att vägen till makten inte låg i Reinfeldts öppna hjärtan utan hos Sverigedemokraterna.
Samtidigt hetsade oppositionen om flyktingpolitiken. De hade insett att vägen till makten inte låg i Reinfeldts öppna hjärtan utan hos Sverigedemokraterna.
Där och då kunde Löfven ha valt en annan väg. Statsministern kunde ha bekräftat alla de som engagerat sig i flyktingmottagandet. Som stått på järnvägsstationer med information, delat ut kläder och mat. Sagt att ”ni gjorde rätt, nu tar vi gemensamt hand om de som kommit”.
Historieskrivningen blev i stället den motsatta: Sverige hade gjort fel som tagit emot någon alls. Det som kunnat bli en hjältesaga blev till ett nationellt trauma.
Högern vrålade ”kris”. Socialdemokraterna klarade inte av att svara med ett samhällsprojekt. I stället omfamnade de undergångsretoriken och ville visa att man minsann kunde ta täten i den allt vildare migrationspolitiska hårgadansen.
Svenskarnas hjärtan hårdnade. Humanism blev ett skällsord. Landet lagom gick på tio år från ”strikt migration” till ”släng ut dem”.
Den högerpopulistiska undergångslinjen verkade hålla – tills Sverige helt nyligen yrvaket insåg konsekvenserna: att barnens skolkamrater, flickvänner och kompisar börjat deporteras.
Väljarna visade sig inte uppskatta att det uppskruvade tonläget har riktiga offer.
Men eftersom både regeringen och Socialdemokraterna numera driver samma tuffhetslinje uppstår, i stället för lösningar, ett intrikat politiskt chicken race. En utvisningsventil måste nämligen bli exakt så trång att man inte ska kunna anklagas i valrörelsen för att vara en sittkissande mjukis mot människor som precis fått köpa sin första folköl – men samtidigt vill ingen framstå som Sauron.
Med fyra månader kvar till valet känns det därför i opinionsundersökningarna, förlåt, i ”hjärtat” på migrationsminister Johan Forssell.
Tvärtom är Forssells kommunikation det senaste året varianter på hur mycket av – för att citera valfri Ultima Thule-konsert på 1990-talet samt energiminister Ebba Busch – ”packet” som tack vare honom redan är ute ur landet
Nu påstår moderaten att han i över ett år engagerat sig i frågan om tonåringarna, trots att det inte finns några spår av detta. Tvärtom är Forssells kommunikation det senaste året varianter på hur mycket av – för att citera valfri Ultima Thule-konsert på 1990-talet samt energiminister Ebba Busch – ”packet” som tack vare honom redan är ute ur landet.
Det är så klart, i rättvisans namn, också ett sorts engagemang.
När migrationsministern trots påstådd migrantaktivism vill argumentera för sin politik håller han upp flyktingtraumat från 2015 likt en sköld. Ett exceptionellt tillstånd – inbördeskrig i Syrien, miljoner människor på flykt – som tydligen kommer att återuppstå samma sekund vi slutar repatriera mörkhyade människor.
Idén att man skulle hämta hem de som redan drabbats av regeringens och Socialdemokraternas uppenbart orimliga utvisningspolitik ser Forssell som ”oseriös”. Ministern förstår inte ens hur det skulle gå till. En förlegad idé om politik som konsten att skapa möjligheter. Sånt gör vi inte längre.
Och tonårsutvisningarna då? Jo, de rullar på.
Läs fler texter av Johannes Klenell.
