Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I sin sågning av Robyns senaste album förutsåg DN:s Saga Cavallin redan i våras vartåt det barkade med artistens tre arenaspelningar i Avicii arena, bokade mitt i industrisemestern. Det var oväntat, och för en svensk artist en ovanligt kaxig strategi, som jag mest genuint hoppades skulle gå vägen.
Nu gjorde det inte det. Veckans nyhet om att hennes tre konserter ställs in, och krymps ner till en i höst, beror så klart i grunden på att man missbedömt biljettförsäljningen. Övrig turnélogistik – och lediga datum i de högt belagda Stockholmsarenorna – har säkert också spelat in. Vilken arrangör vill annars frivilligt börja spela med biljettköparnas tålamod?
Missbedömningar görs, kalkyler spricker. Biljettköpare inser att livekultur handlar om utbud och efterfrågan, inte mänskliga rättigheter
Det här borde inte bli en stor grej. Att saker ställs in eller flyttas till större eller mindre scener är vardag i kultur- och eventvärlden. Missbedömningar görs, kalkyler spricker. Biljettköpare inser att livekultur handlar om utbud och efterfrågan, inte mänskliga rättigheter, och bokar sedan om barnvakten till en annan kväll.
Så varför blir det stort när just Robyn misslyckas? ”Så dumt. Så fult. Så onödigt. Så ovärdigt”, dundrade GP:s krönikör Johan Lindqvist apropå att hon inte varit tillräckligt transparent om varför. ”Löjligt och dåligt hanterat”, fyllde Aftonbladets Markus Larsson i. ”Diva”, hördes från fansen.
Kritikerkören har växt sig starkare under våren. Pendeln har onekligen svängt och det beror nog inte bara på att hennes senaste album inte nådde upp till mångas förväntningar.
Håkan Hellströms stammiskort på Ullevi, och Joakim Bergs runda med Kent häromåret, har liksom ingen kvinnlig motsvarighet
Robyn är en kvinnlig artist som försöker åldras i en popbransch särskilt skoningslös mot just denna kategori – en av få som krossat glastaket genom att aspirera på egna arenaspelningar (även om hon tyvärr bara blev förband åt Harry Styles nyligen). Håkan Hellströms stammiskort på Ullevi, och Joakim Bergs runda med Kent häromåret, har liksom ingen kvinnlig motsvarighet, även om det känns fruktansvärt tjatigt att påtala. Vad förväntar sig Johan Lindqvist att hon skulle skriva till fansen? ”Hej det här är Robyn, jag är 46 år och har tydligen inte samma dragningskraft som Håkan”?
I sommar har Veronica Maggio, 45 år, lyckats ta sig genom nålsögat genom att sälja slut Stockholms stadion. Det är drygt 30 000 biljetter. När hon för tio år sedan gjorde samma sak kallades det musikhistoria, eftersom det då var den största konsert en svensk kvinnlig artist genomfört i Sverige. Samtidigt reflekterar albumaktuella Lykke Li uppriktigt i Dagens ETC (6/5) om det komplexa i att åldras – ”Jag känner mig väldigt på fel plats just nu” – och det känns rent ut sagt outhärdligt att behöva vara artist i denna vidriga uppmärksamhetsekonomi. Hon har också tagit det säkra före det osäkra i sommar och gör bara en festivalspelning på hemmaplan.
Leave Robyn alone? Nej, hon är en av Sveriges största artister och måste kunna hantera rimlig kritik. Nu har hon bett om ursäkt också. Men uppståndelsen kring hennes sviktande biljettförsäljning liknar mest skadeglädje.
Läs mer:
Fenomenet ”blue dot fever” sprids bland världsartister – konserter ställs in i USA
Här är 26 musikhändelser att se fram emot sommaren 2026