Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Allt började med en kort telefonintervju jag gjorde med Zara Larsson inför hennes första festivalspelning på Bråvalla, sommaren 2015. Hon var 17 år, hade just släppt singeln ”Lush life” och talade öppet och ofiltrerat om sin besvikelse – över att inte ha marknadsförts mer och över den märkligt tidiga speltiden i schemat. Detta samtidigt som statistiken visade att hon var den mest spelade artisten av alla årets bokningar på Spotify. Det var uppenbart att festivalen inte såg henne som en huvudakt. Bråvallas tio huvudakter det året var män.
”Är jag ens med på Bråvalla, det känns inte så?”, sade hon i intervjun, utan att någon av oss anade vilka konsekvenser orden skulle få.
Intervjun med Zara Larsson utlöste en bisarr mediekarusell där hån från artisten Günther och radiokanalen Bandit Rock följdes av en backlash, kampanjen #backazara – som i sin tur bidrog till att forma bilden av henne som en frispråkig feministisk ikon. Det är nu drygt ett decennium sedan men det känns som en helt annan tid: en tid då könsbalansen i musiklivet fortfarande mättes och diskuterades regelbundet, utan att det kändes pinsamt.
Klipp till 2026 när Zara Larsson till sist blivit den internationella stjärna hon alltid drömt om att vara. Förra månaden stod hon inför sin största amerikanska publik hittills på Lollapalooza i Chicago, som drar omkring 100 000 besökare per dag. På Instagram delade en märkbart rörd Larsson en video över det svindelframkallande publikhavet och skrev ”Jag fällde en tår igår… Jag är så tacksam!”.
Ändå räcker det med en titt i Way out wests spelschema för att få en flashback till 2015. Den numera hårt uppbokade stjärnans enda Sverigespelning är satt till det udda klockslaget 18.55 på torsdagen – den enda dagen som inte är utsåld eftersom tåglasterna med besökare i regel anländer först vid jobbveckans slut, framåt fredagseftermiddagen.
Ännu tidigare samma dag, klockan 17.45, spelar Lily Allen som blev en av förra årets mest omtalade artister med sitt självutlämnande skilsmässoalbum ”West end girl”. En skiva som ”kan bli en modern klassiker”, skrev Gabriel Zetterström i sin recension.
Stänger festivalen på de största scenerna gör i stället akter som Moby, Nick Cave, The Cure och Gorillaz.
Varför?
Schemaläggningen har seglat upp som ett av samtalsämnena inför festivalstart. Till SR:s ”Kulturnytt” sade marknadschefen Filip Hiltmann att det framför allt är krockarna mellan nyzeeländska popakten Lorde och Göteborgsgänget i Terra på lördagen, och Lykke Li och The Cure på fredagen, som väckt reaktioner från biljettköpare.
– Hade bokningen av Zara Larsson skett i förra veckan, och vi hade haft ett helt öppet schema utan andra saker att ta hänsyn till, hade vi satt henne sist i schemat, säger han när jag själv ringer upp. Att schemalägga en festival, påpekar han, är ett pussel där olika artistkontrakt, viljor och logistik måste fogas samman, så att alla blir nöjda.
Visst är det så. Ändå går tanken till fjolårets ovanliga festival, när två kvinnliga dragplåster – Charli XCX och Chappell Roan – fick stänga festivalens största dagar. Det gick bra då, biljetterna sålde i rekordfart. I ett musiklandskap fullt av självklara namn borde det gå att återskapa. Så varför händer det så sällan?
Läs hela bevakningen från årets Way out west här och alla texter om musik