Det kallas för det ”svarta decenniet”, nittiotalets blodiga inbördeskrig i Algeriet mellan regeringsstyrkor på ena sidan och beväpnade islamistrebeller på den andra. Den algerisk-franska författaren Kamel Daoud var en ung kriminalreporter när stridigheterna bröt ut och blev senare, under flera år som journalist, vittne till massakrer på civilbefolkningen. Han rapporterade om slaktade barn, stympade kvinnor och halshuggna män. IS-metoder, långt innan Islamiska staten började utropa kalifat i Irak och Syrien.
När det grymma kriget tog slut kring millennieskiftet räknades de döda och skadade i hundratusentals. Den dåvarande presidenten Abdelaziz Bouteflika lade fram en freds- och försoningsplan som framför allt innebär krav på ett slags påbjuden kollektiv glömska. Det blev i allt väsentligt förbjudet att tala, skriva eller göra film om det gångna kriget.
Den i dag 56-åriga Kamel Daoud är en av dem som trots allt vågat trotsa det drakoniska förbudet. Hans Goncourtprisade roman ”Ärret” är frankt tillägnad ”inbördeskrigets glömda offer” och tar avstamp i den ökända artikel 46, som stipulerar att den som ”… använder sig av såren som åsamkats av den nationella tragedin … eller smutskastar Algeriet internationellt” kan dömas till 3–5 års fängelse och dryga böter.
– Ända sedan jag jobbade som reporter har jag vetat att jag måste skriva om det här kriget i längre form. Det har varit enormt frustrerande att sitta på så mycket material, bilder och minnen som värkt inom mig, som gett mig återkommande mardrömmar Jag försökte så länge, men det tog väldigt mycket tid innan jag hittade rätt grepp, berättar Kamel Daoud och sippar på en mycket liten espresso under en mäktig gobeläng i det knäpptysta, luftiga franska residenset i Stockholm.
Under den krångliga skrivprocessen stack han emellan med ”Fallet Meursault” 2013, som blev hans stora litterära genombrott. Det är en tunn och hetsig roman som går i närkamp med Albert Camus koloniala 40-talsklassiker ”Främlingen”, där en likgiltig vit man i Algeriet en solig eftermiddag på stranden dödar en namnlös arab. Daoud skriver om historien ur offrets brors perspektiv, med en omvänd blick.
En uppmärksammad omtolkning med långverkande effekter, som dels starkt påverkat François Ozons färska, svartvita Camus-tolkning ”The stranger” (svensk biopremiär i år) där offrets syster får en framträdande roll, dels filmatiserats direkt i ”The arab” som kom tidigare i år. Den sistnämnda har, till Daouds stora besvikelse, dock inte fått någon vidare biodistribution.
Men å andra sidan har ”Ärret” slukat honom fullständigt sedan den kom ut 2024. På gott och ont.
– Det var först när jag kom på att ”Ärret”, som jag slitit med så länge, bokstavligen måste handla om hur svårt det är att berätta som min blockering släppte och alla bitar föll på plats. Det var som att lägga ett pussel, berättar Daoud och går blixtsnabbt från lite avmätt distans till att ivrigt sätta sig upp på kanten av den röda sammetssoffan.
Nyckeln till att låsa upp berättelsen blev romanens gravida huvudperson Aube, ett av krigets offer som fick sin hals avskuren som barn men mirakulöst överlevde. Hennes långa ärr beskrivs som ”ett groteskt leende”. Hon andas genom ett trakeostomirör och saknar stämband, men för genom hela boken ett intensivt inre samtal om det som hänt henne med sin ofödda dotter.
Aube är osäker på om hon verkligen vill sätta barn till en värld som hon uppfattar som gravt kvinnofientlig. För att försöka fatta beslut gör hon en dramatisk resa tillbaka till hembyn där hennes ursprungsfamilj mördades – och söker dialog med sin döda syster.
– Man kan inte bygga en roman kring en metafor, men det här upplägget var väldigt frigörande, konstaterar Kamel Daoud.
Till skillnad från ”Fallet Meursault”, som kom ut i hemlandet och gjorde succé, gavs ”Ärret” först ut av ett franskt förlag. Men priset har ändå blivit högt på hemmaplan.
Boken totalförbjöds. Hat- och hotkampanjer samt två internationella häktningsorder har tvingat Daoud att för gott lämna hemstaden Oran vid Medelhavet och gå i exil i Paris, där han lever sedan 2023. Vid sidan av författarskapet har han på senare år gjort sig känd som en tuff krönikör i det konservativa franska nyhetsmagasinet Le Point, inte sällan med en invandrings- och religionskritisk udd som i Frankrike uppfattats som islamofob och kraftigt högerlutande.
Men även om han varit en kontroversiell skribent förr var han inte beredd på stormen runt ”Ärret”.
– När jag fick veta att jag tilldelats Goncourtpriset fick jag ont i magen. Jag visste att det skulle smälla till. Att trotsa förbudet om att benämna inbördeskriget, dessutom på den forna kolonialmaktens språk … det var bäddat för bråk. Men jag var inte förberedd på att det skulle bli så personligt, säger Daoud som i samband med utgivningen blev stämd av en algerisk kvinna som gått i psykoterapi hos hans hustru – och som menade att författaren stulit hennes historia.
– Jag är van vid att bli attackerad och kan vara ganska tuff själv, men det här var väldigt smärtsamt, särskilt som det också drabbade min familj. Det var tungt att få min författarheder så kränkt. Jag är ändå ett barn av Algeriet. Jag vill inte ligga i krig med mitt hemland, jag vill bara kunna utföra mitt yrke som författare, säger Daoud och ser plågad ut.
Han menar också att romanhjältinnan Aubes öde delas av andra. Att det finns andra liknande, verkliga fall bland överlevarna och att hans huvudperson är en litterär konstruktion – ett kompilat av många olika offer och livsöden.
– Om man berättar en sådan här historia så är det ofrånkomligt att många kommer att känna igen sig på olika sätt. Det är helt normalt. Alla jag känner pratar fortfarande om kriget på olika sätt, mellan skål och vägg. Även de andra personerna i boken är en blandning av människor jag känt och mött.
– Det är inte fel på min bok, det är fel på Algeriet som inte har gjort upp med det förflutna och ställt förövarna till svars. Många andra länder har lyckats med det, till exempel Rwanda, Sydafrika och Spanien, sent omsider. Men hos oss kan halsskärarna gå fria på gatorna i dag, och till med få pension, säger Daoud upprört.
Han berättar också att när han gav sin då 14-åriga dotter boken så frågade hon först om inbördeskriget verkligen var sant, eller om han hittat på det.
– Det enda krig det undervisas om i skolorna är frihetskampen mot Frankrike på 50-talet. Det har helt tagit överhanden. Det är inte bara farligt för framtiden. Den här tystnaden, den här bristen på minnesmärken och museer, det har dödat alla möjligheter till ett sorgearbete som kan leda till verklig försoning, säger Daoud, langar fram mobilen och scrollar fram några våldsamma svartvita bilder från sitt digra researchmaterial för att understryka sin tes.
Samtidigt tycker han sig se att boken i hemlighet gjort avtryck i den offentliga debatten, inte minst i sociala medier. Det finns anonyma Tiktok-inlägg där människor berättar om minnen och trauman från kriget.
– De döljer alltid sina ansikten, man kanske bara ser en lampa, men det är starka vittnesmål i alla fall, berättar Kamel Daoud.
Nyligen utsågs han till årets Stig Dagerman-pristagare. Priset tilldelas författare som har ”verkat för att värna om det fria ordets betydelse och tillgänglighet”.
– Jag är väldigt glad och rörd över det. Det känns som om vi har en del gemensamt. Att få uppskattning för mina böcker är för mig ett oslagbart botemedel mot ensamheten. Det dövar smärtan i exilen, säger han.
Din roman ”Ärret” utstrålar en så stark femininitet mitt i allt våld. Huvudpersonen Aube driver en väldoftande skönhetssalong som beskrivs som en motståndsficka, och det kvinnliga är starkt kopplat till en sorts ljus och hopp. Hur var det att skriva fram ett kvinnligt jag?
– För mig, både som läsare och författare, har litteraturen alltid handlat om att få vara någon annan för en stund. Det finns ett intellektuellt tabu kring kvinnlighet och kvinnors ställning i offentligheten i den muslimska världen som jag vill bryta. Jag är feminist, men inte av generositet eller godhet, utan av personliga skäl. Det handlar dels om att jag bär på skuldkänslor kring min mamma och kvinnor från min hemby, dels om mitt eget välbefinnande. Hur kan man vara lycklig om man hatar kvinnor? Jag menar, har någon någonsin sett en glad taliban?
– Dessutom, lägger Kamel Daoud till och tittar ut mot Narvavägen i vårsolen, känner jag mig så mycket tryggare när det är mycket kvinnor på stan, som här i Stockholm. Det är läskigt när det, som hemma, oftast bara är män som rör sig ute på gatorna.
Fakta.Kamel Daoud
Född: 1970 i Mostagenem, Algeriet. Gift med psykoterapeuten Aicha Dehdouh. Två barn.
Karriär: Journalist och författare som lever i exil i Frankrike sedan 2023, efter att ha bott i den algeriska kuststaden Oran i många år. Fick sitt internationella genombrott med ”Fallet Meursault” 2013. Har också skrivit ”Zabor eller psalmerna” (2017). Belönades med det prestigefulla Goncourtpriset 2024 för ”Houris” (”Ärret”) som är översatt till 32 språk. Skrev den prisade boken under en författarvistelse på elituniversitetet Sciences Po där han också undervisat i kreativt skrivande. Krönikör i tidskriften Le Point.
Aktuell: Sverigeutgivningen av ”Ärret” (i översättning av Ulla Bruncrona, Tranan förlag). Tilldelas årets Stig Dagerman-pris under en kommande ceremoni i Älvkarleby 23 maj. Bland tidigare internationella pristagare märks Amos Oz, Adonis, Elfride Jelinek och Jean-Marie Gustave Le Clézio.
Läs mer:
Athena Farrokhzad: Hårresande vittnesmål ur en avskuren strupe
