Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Man kan tro att de två intressen som ofta sammanfattar den unga generationen – onani och entreprenörskap – skulle göra Sverige självförsörjande inom spermadetaljhandel. Men så är det inte.
Enligt tidningen Mitt i råder sådan skriande brist på spermadonatorer i Stockholm att klinikerna tvingas importera dem från Danmark. Begreppet ”Öresundsintegration” får därmed en helt ny innebörd.
Det är anmärkningsvärt eftersom Sverige i övrigt präglas av en tydlig civilpliktskänsla och samhällstillit. Frivilligt lämnar vi blod, donerar organ, anmäler oss till Tobiasregistret och ställer upp som volontärbrandmän – men av någon anledning går samhällskontraktets gräns plötsligt vid sperma.
Eller beror underskottet på en missväxt i den svenska sädesskörden, ett tecken på den omvittnat sjunkande spermakvaliteten? Eller är det ett utslag av den allmänna avsexualiseringen som sociologer och kulturskribenter så gärna återkommer till?
I värsta fall får vi väl acceptera några droppar danskhet i folkstammen. Se det som ett led i det nya handelsutbytet i Skandinavien, där danskar och norrmän numera åker hit för att tanka billigare bensin. Det är en märklig quid pro quo där oktan byts mot arvsmassa: minskad reduktionsplikt här, ökad reproduktionsplikt där.
Men roligt för grannlandet att ”dansk skalle” blivit något man nu vill få in i familjen.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström.














