Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Extremvärmen har dragit in och det är som att bo i en Dalí-målning. Allt blir mjukt, slappt och slokande; såväl människor som hundar ser ut att ha tappat skelettet.
Jag bor nära vattnet, men vinden svalkar inte. Den är varm som en utandning. Huden sitter en halv storlek för trång.
Det enda som hjälper är ett bad, men det visar sig att stora delar av Mälaren har blommat igen av giftalger, och på Havs- och vattenmyndighetens karta kryllar det klarrött av stoppskyltar på badplatserna. Men eftersom optimism är en svårutrotad åkomma går jag ändå ner till bryggan, bara för att mötas av gröna stråk som inne vid strandbrynet förtätats till en mossfärgad gröt.
Jag försöker vinna ett gräl mot cyanobakterier
Jag ringer till Havs- och vattenmyndigheten, jag ringer till Miljöförvaltningen i Stockholm, jag ringer till Vatten och avlopp, min röst får stigande toner av rättshaveri. ”Men det har ju inte varit varmt så länge!” hör jag mig själv säga, utan att landa i insikten att jag försöker vinna ett gräl mot cyanobakterier. ”Det är ju bara juni!”
Men det är just det uppvärmda vattnet, tillsammans med decenniers övergödning i Stockholmsvattnet, som orsakat detta. Får jag veta. Och i fjol blev den varma Mälaren ett problem för dricksvattenförsörjningen, så det är väl dags att bära sina sista droppar vatten som ett barn igen, eller hur Björn Ranelid nu uttryckte det, hjärnan kokar i huvudskålen så jag minns inte riktigt.
På lördagskvällen får min treåring feber av kroppsstressen som värmen skapar.
Lika regelbundna som värmerekorden blivit varje sommar – och dödssiffrorna som följer dem – är deras politisering, med Lars Beckmans felaktigheter som en tradition i egen rätt.
Han är moderat riksdagsledamot och en av de många övergödarna i högerns Twitter-biotop: ett ständigt tillskott av enfald tills hela flödet slammar igen.
Som vanligt skyllde han oron inför årets värmeböljor på medial skrämseltaktik, och twittrade: ”Kommer du ihåg den gamla tiden med John Pohlman på SVT som med glädje i rösten och vanliga väderkartor berättade när de få dagar kom till Sverige med sommarvärme?”
Men personliga minnen är en usel klimatforskare. I början av 2000-talet var högsommardagar över 25 grader ovanliga. I dag kommer de betydligt tätare, enligt SMHI.
John Pohlman hade nog inte heller haft det så roligt 2026. Härom året kunde man läsa hur meteorologer dödshotas av klimatskeptiker som påstår att väderinstituten ljuger, att de medvetet felplacerat mätstationer för att överdriva klimatförändringarna. Gillar man inte budskapet kan man alltid beskjuta dess bärare.
Det kan kännas futtigt att beklaga sig över svensk värme när Paris sjuder i 43 grader och hettan slår tillbaka från fasaderna, stiger ur asfalten och blir kvar mellan huskropparna. Men inte heller 35 grader i Sverige är normalt, eller ett dygnsmedel på 25 grader. Sannolikt anar vi bara början. Europa värms upp dubbelt så snabbt som det globala genomsnittet.
Personliga minnen är en usel klimatforskare
Det är svårt att känna igen sig i samtiden. Och det är väl just den nostalgi som Lars Beckman ändå ger uttryck för, om än med en raljant ironi som blivit sociala mediers modersmål. Han sätter bara fel namn på det. 2005 myntade den australiske filosofen Glenn Albrecht begreppet ”solastalgi”, sorgen över att ens hemtrakt förändras medan man fortfarande lever där.
Jag bor vid vatten men kan inte längre bada. Jag brukade längta till sommaren som en årlig belöning, nu är den förknippad med oro. Det är en märklig hemlängtan att stå på sin egen brygga och sakna platsen man redan befinner sig på.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström