Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Klimatkrisens lågor över Europa och Nordamerika slukar allt i sin väg.
Det tycks bli en sommar för kollektiv eftertanke där vi söker efter förlustens mening, och önskar oss att trivialiseringen och den öppna förnekelsen som präglat klimatfrågan de senaste åren ska omvandlas till politisk handling.
Även jag hoppas på ett kollektivt uppvaknande inför klimatförändringarnas brutala verklighet, men historien lär oss att det politiska minnet är lika formbart som kort.
81 år har passerat sedan den amerikanska atombomben ”Little Boy” föll ned som en tår från ett svävande öga i metall, detonerade 580 meter upp i luften och spred sin helveteseld över den japanska staden Hiroshima. Några dagar senare, den 9 augusti 1945, upprepades samma tragedi över Nagasaki.
Likt i dag var mångas förhoppning att de apokalyptiska lågorna skulle leda till upplyst besinning. Bara några dagar efter explosionen över Nagasaki publicerade Dagens Nyheter en opinionsundersökning som visade att en femtedel av de tillfrågade hoppades att atombomben skulle leda till evig fred. Några år senare, 1950, publicerade flera svenska dagstidningar en intervju med ”en av världens främsta atomexperter” som konstaterade att kostnaden för att utveckla vätebomben (ett kärnvapen tusenfalt kraftigare än de som fälldes över de japanska städerna) skulle komma att bli oerhört kostsam, men ”sen behövs inga bomber” (Arbetet den 28 januari 1950).
I dag vet vi att denna förhoppning inte infriades. De flesta må minnas Hiroshima och Nagasaki, men har glömt de hundratals amerikanska, brittiska och franska kärnvapensprängningar som ägde rum under efterkrigstiden över öar och människor i den blåa kontinenten Stilla havet. En del har liknat dessa sprängningar vid ett kärnvapenkrig i det tysta, ett långsamt och bortglömt våld.
Franska myndigheter har till exempel anklagats för att försöka undergräva oberoende forskning kring hälsoskadorna efter landets kärnvapenprover i Franska Polynesien. I dag raderas delar av denna historia från digitala arkiv. Artiklar som beskriver de decennielånga amerikanska kärnvapensprängningarna över Marshallöarna har på senare tid tagits bort från en del amerikanska myndigheters hemsidor.
Endast spridda brottstycken av våra kollektiva minnen av atombombsålderns offer återstår. Resultatet blir att vi inte ser bräckligheten, irrationaliteten och den överhängande risken för misstag i dagens kärnvapenavskräckning.
Minnena från det ofattbara mänskliga lidandet som följt efter dessa sprängningar har dessutom under lång tid burit upp ett tabu mot användningen av kärnvapen. I dag sker dock något som var otänkbart för bara några år sedan – vi kliver in i en ny epok av kärnvapenkapprustning.
Kapprustningen är ett odjur i plutonium och metall som inte enkelt låter sig tämjas.
I slutet av 2024 reviderade Ryssland sin kärnvapendoktrin, vilket i praktiken innebar att landet sänkte tröskeln för när man kan tänka sig utföra en kärnvapenattack mot en främmande makt. Det tycks som att Kina förbereder sig på att återuppta underjordiska kärnvapentester. Det amerikanska försvaret planerar att investera 95 miljarder dollar per år mellan 2025 och 2034 i en uppgradering av sitt kärnvapenförsvar.
I Europa märks en liknande förändring. Den politiska debatten i Tyskland och Polen tycks sakteligen skifta åt att stödja utvecklingen av egna starkare kärnvapenförsvar. Även i Sverige hörs riksdagspolitiker och opinionsbildare, inklusive Dagens Nyheters ledarredaktion (5/3), ropa att tiden är mogen för en blågul kärnvapenarsenal. Svenska banker har på senare tid öppnat upp för investeringar i kärnvapenbolag – så länge vapensystemen används av europeiska länder som är medlemmar i Nato. Det tycks som att vi drabbats av akut minnesförlust.
Klimatfrågan har lärt oss att hopp är något som skapas, ett ingripande i en värld som tycks likgiltig inför lågorna. Detta är också det kollektiva minnets grundsats. Att minnas det som gått förlorat, i hopp om att rädda det som räddas kan, kräver också handling.
För mig kommer den första veckan i augusti alltid att vara förknippad med en samlingslokal i Nagasaki. Här mötte jag åttioåringen, läkaren och atombombsöverlevaren Dr. Masao Tomonaga. Tomonaga var bara två år när atombomben detonerade över den japanska hamnstaden. Hans livsgärning har sedan dess kretsat kring att som läkare vårda de som överlevt bombens eld och strålning. 2024 tillhörde han den grupp av hibakusha (människor som drabbats av atombomberna) som fick resa till Oslo för att motta Nobels fredspris för sitt arbete för en värld fri från kärnvapen.
Samlingslokalen ligger ett stenkast från stadens stora fredspark, och dess väggar är klädda med kartor, och foton på svampmolnet som tronar över Nagasaki, och på B-29 planet ”Bockscar” som fällde atombomben över staden. På samma vägg finns kopior på målningar som illustrerar det ofattbara lidandet timmarna efter detonationen. På en målning syns böjda nakna kroppar med kantiga axlar som hjälplöst söker svalka vid någon av stadens månghövdade floder. På andra, hukande och vandrande människor utan ansikte som försöker gå ombord på det första tåg som anlände stadens utkant i ett fruktlöst försök att transportera överlevande ut från den sönderbrända stadskärnan.
I denna lokal samlas stadens kvarvarande hibakusha och deras familjer återkommande. Den 6 och 9 augusti varje år, på årsdagarna av atombombernas detonationer över de japanska städerna, går de i gemensam trupp till fredsparken för att ringa i Nagasakis gröna fredsklocka. Senast var de 30 stycken, berättar Dr Tomonaga när vi ses.
I år kommer de än en gång att gå den korta promenaden mot parkens fredsklocka, ställa sig i rad och gemensamt dra i dess tunna vita rep.
Må deras klockringning ljuda högt och ge eko över eld, land och hav.
Läs mer:
Björn Wiman: Ingen tror på tredje världskriget förrän det brutit ut
”Vi stod på taket och beundrade skenet från reaktorn”