Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Regeringen har presenterat sin vårbudget. Den består av riktlinjer för den framtida finanspolitiken i den ekonomiska vårpropositionen samt budgetförslag i vårändringsbudgeten och en extra ändringsbudget.
Vårpropositionen präglas av att det är valår. Den har mer fokus på vad regeringen anser sig ha uträttat än på kommande politik. Några punkter att notera inför framtiden är dock följande:
● Vikten av starka offentliga finanser och att nya större reformer under nästa mandatperiod i huvudsak bör vara finansierade framhålls. Samtidigt utesluts högre skatter på arbete och sparande. Det innebär att de flesta andra offentliga utgifter än för försvaret kommer att behöva minska som andel av bnp om nuvarande politiska majoritet består.
● En central fråga är balansen mellan regeringens finanspolitik och Riksbankens penningpolitik. Eftersom båda påverkar efterfrågenivån i ekonomin, betyder en mer expansiv finanspolitik att Riksbanken kan antas välja en högre styrränta än annars. Det är bra att vårpropositionen diskuterar policymixen men analysen måste utvecklas. Nu konstateras bara att ”finans- och penningpolitiken samverkar på ett ändamålsenligt sätt” utan någon som helst diskussion om varför den valda kombinationen av budgetunderskott och ränta skulle vara den bästa.
● Vårpropositionen kommenterar Finanspolitiska rådets granskning av finanspolitiken. Rådet – liksom andra – har kritiserat regeringen för att bryta mot principerna i det finanspolitiska ramverket genom att under de närmaste åren lånefinansiera de varaktigt högre försvarsutgifterna. Följden blir att framtida generationer, utöver att finansiera sina försvarsutgifter, även får betala en del av våra via högre räntekostnader. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte heller denna gång svarar på varför en sådan övervältring av kostnader – vilken tidigare setts som problematisk – nu anses motiverad.
De aktuella sänkningarna av drivmedelsskatterna utgör en upprepning av ”priset-vid-pump-populismen” från 2022–23
De konkreta satsningarna i vårbudgeten uppgår till 7,7 miljarder kronor. De största posterna är el- och gasprisstöd till hushållen för januari/februari i år (2,4 miljarder kronor) och sänkningar av drivmedelsskatterna till EU:s miniminivå från 1 maj till 30 september (1,6 miljarder kronor). Dessutom har regeringen sökt tillstånd hos EU-kommissionen för en eventuellt ännu större sänkning av drivmedelsskatterna till under miniminivån. Syftet är att motverka energiprisökningarna till följd av kriget i Mellanöstern.
Men sänkta skatter på bensin och diesel, när knapphet på dem driver upp priserna, är mycket dålig politik. Om alla länder agerar så, blir effekten främst att oljeproducenterna, inklusive Putins Ryssland, får utrymme att öka sina försäljningspriser i motsvarande mån. I den utsträckning andra länder har så svaga offentliga finanser att de inte har råd med liknande skattesänkningar som våra, förvärrar vi deras situation genom att bidra till högre inköpspriser för dem.
De aktuella sänkningarna av drivmedelsskatterna utgör en upprepning av ”priset-vid-pump-populismen” från 2022–23. Stabilisering på mikronivå av enskilda priser försämrar marknadsekonomins funktion och minskar den samhälleliga välfärdsnivån genom att störa ut prissignaler om behovet av bättre hushållning med resurser som det uppstår brist på.
Det rationella om man vill stödja realinkomster och allmän efterfrågan är i stället skattesänkningar eller bidrag som inte knyts till förbrukningen av bristvarorna. Sådana åtgärder kan riktas mot grupper med låga inkomster eller med små möjligheter att ändra sina konsumtionsmönster (såsom boende på landsbygden vilka saknar alternativ till bilresor).
Min största farhåga är att politikerna inte ska kunna motstå frestelsen att utställa löften om att göra matmomssänkningen permanent
De sänkta drivmedelsskatterna är ännu ett exempel på hur svensk finanspolitik har avlägsnat sig från vedertagna nationalekonomiska principer. Andra exempel är matmomssänkningen 2026–27 och lånefinansieringen av de ökade försvarsutgifterna. Detta reser frågor om finansdepartementets roll i regeringen. Det är inget fel på ekonomikunskaperna hos den politiska departementsledningen. En hypotes är därför att den initierar ekonomiskt dåliga förslag därför att de ses som valtaktiskt fördelaktiga. En alternativ tolkning är att de avgörande finanspolitiska besluten flyttats till partiledarnivå i Tidösamarbetet och att finansministerns roll reducerats till att expediera och intellektuellt försöka försvara dem.
Min kritik av regeringens politik betyder inte att oppositionens skulle vara bättre. Socialdemokraterna har – sannolikt också av valtaktiska skäl – haft ungefär samma linje i fråga om försvarets finansiering, matmomsen och drivmedelsskatterna. Det finns därför starka skäl att oroa sig för valrörelsen. Risken är stor att partierna kommer att trigga varandra till fler illa underbyggda finanspolitiska satsningar.
Min största farhåga är att politikerna inte ska kunna motstå frestelsen att utställa löften om att göra matmomssänkningen permanent. Det är illavarslande att finansminister Elisabeth Svantesson nyligen – helt i strid mot beskeden i höstas – öppnade för det. En permanent lägre matmoms skulle både vara statsfinansiellt dyr och innebära att staten snedvrider prisbildningen ännu mer.
Läs mer:
Lars Calmfors: Trumps krig kan sabotera den svenska återhämtningen
Lars Calmfors: Riksbanken gjorde ett bra jobb – men vi bör överväga att byta ut den
