Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Hur många tingsrätter tål Sverige? Det är en fråga som få funderar över.
Men det borde fler göra. För dagens upplägg fungerar inte.
Just nu har framför allt de mindre, som ligger på orter som det är tufft att få folk att flytta till, svårt att rekrytera domare (SvD 4/4). Det gör att de som redan finns tvingas till en orimlig arbetsbelastning, vilket knappast är bra för kvaliteten.
Därmed riskerar åtalade att få olika rättvis prövning beroende på var i landet de bor. Stefan Wahlberg, tidigare chefredaktör för Dagens Juridik, säger rakt ut att det finns tingsrätter han inte skulle vilja dömas i. Och i december skrev Justitieombudsmannen att förhållandena på en av tingsrätterna innebar att det var närmast ogörligt för domarna att kunna leva upp till kraven.
Lösningen är enkel: Centralisera och slå ihop tingsrätter, vilket hovrättspresidenten Anders Hagsgård nyligen föreslog (SvD 15/4).
Det kommer inte bara att underlätta rekryteringen jämfört med i dag, när vi har 48 stycken. Fler domare kommer även att få bättre möjlighet till specialisering, kollegialt lärande och vidareutbildning när fler är på samma ställe, vilket ökar kompetensen och är bra för såväl åtalade som målsägande och rättsväsendet som samhället i stort.
Behovet av att samla resurserna gäller dock inte bara landets domstolar. Tvärtom borde det övervägas för fler verksamheter.
Det gör frågan till något som fler politiker definitivt bör fundera på.
Det handlar inte minst om sjukvården och de 21 regionerna, som med fördel kan avskaffas, men i annat fall minska rejält i antal.
Så gjorde Danmark i början av 2000-talet, samtidigt som landets politiker ökade den statliga styrningen av sjukvården och lät kvalitet och resultat trumfa den geografiska närheten. Sedan dess utförs behandlingar på färre, större och mer specialiserade sjukhus, vilket är en nödvändighet i en tid när sjukvården kan göra alltmer, men har en begränsad budget.
Ett tredje exempel där centralisering bör diskuteras är inom universitetspolitiken, som ofta snarare klassas som regionpolitik än som utbildnings- eller forskningspolitik. Enligt Produktivitetskommissionen är det stora antalet universitet och högskolor på ett sätt ändamålsenligt, givet avstånden i landet. Men, fortsätter den: Det medför att forskningsresurserna sprids ut på alltför många små enheter.
Vi får helt enkelt svårare att bygga den kritiska massa av forskare, doktorander och studenter som krävs för att skapa starka forskningsmiljöer, förtydligar Diana Vasiliou hos Företagarna (SvD 15/3). Och här är det viktigt att understryka att en koncentration av forskningsresurserna inte betyder att tre megauniversitet måste dela på allt – olika fält kan mycket väl vara på olika lärosäten.
Däremot är det tydligt att ökad centralisering skulle ge mer kvalitet för pengarna inom såväl akademin som sjukvården och domstolarna. Det gör frågan till något som fler politiker definitivt bör fundera på.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: SD-kuppen avslöjar att något stort har skett i svensk politik
DN:s ledarredaktion: Jorden vi ärvde och skogen den gröna – snart finns den inte mer
