Liam Neeson jagar klimatstörda kräkzombier

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

En klimatkrisande monsterfilm som utspelas på en deppig förrådsanläggning, hur kul är det? Lika kul som en ironiserande textskylt precis i början som uppmärksammar en om att ”den här skiten är på riktigt”.

Skräckkomedi är en av genredjurrikets mest svårtämjda varelser. Sällan är de otäcka eller roliga, allra minst bra. Kanske säger det något om spyskratthybridens utmaningar att två av dess få mästare, Sam Raimi (”Evil dead”-filmerna, ”Drag me to hell”) och Peter Jackson (”Bad taste”, ”Braindead”), var så skickliga att deras lågbudgetprövningar tog dem till toppen av Hollywood.

Inget i ”Cold storage” tyder på att Jonny Campbell är nästa granitbyst på skräckkomedins Mount Rushmore. Utan förkunskap och förtexter hade jag aldrig kunnat gissa att filmen är baserad på en bok, än mindre en roman skriven av storfilmsmanusnestorn David Koepp (”Jurassic park”, ”Mission: Impossible”, ”Spider-man” med flera).

Skrot från en rymdstation bärande på utomjordiskt spetsad svamp har förvandlat invånarna i en australisk ökenhåla till kräkzombier. Liam Neesons luttrade militärman med sällskap hinner bara utreda i någon minut innan situationen spårat ur, platsen detoneras med sprängmedel och militärpersonal tillkallas för att samla in, transportera och lagra de smittsamma resterna i ett nedkylt gruvförvar i Kansas. Oklart varför. Många år senare har militären sålt ut förvaret som i nutid används för kommersiell magasinering.

Här jobbar villkorligt frigivna Teacake (”Stranger things”-stjärnan Joe Keery i blonderat hår) och den veterinäraspirerande unga mamman Naomi (Georgina Campbell från Airbnb-mardrömmen ”Barbarian”) som säkerhetsvakter. Nödsignaler från det dolda, avspärrade militärförrådet varnar för att temperaturen stigit (en olycklig kombination av regeringens ignorans och allmänna klimatförändringar).

Snart blir den kyliga arbetsplatsen en monstruös smittcentral fylld med exploderande monsterdjur, korkade mc-knuttar och en sorgligt malplacerad Vanessa Redgrave i en obetydlig biroll som vapenviftande änka. De unga kollegorna måste nu hålla sig vid liv tills prologens miltärpensionärer hinner komma dit för att ännu en gång spränga svampmonster till småbitar.

Liam Neeson gör en bitvis kul parodi på sin numera grundmurade actionpersona, men filmens stora höjdpunkt är Joe Keery. Den platta rollen gör det än mer uppenbart hur lätt han kan få meningslös dialog att svänga med naturligt smittsam strulpellecharm.

I övrigt har ”Cold storage” inte mycket att bjuda på. Skådeplatsens isolering och låga temperatur till trots uppstår ingen nervpirrande stämning i stil med ”The thing” (1982). Även den filmens köttiga våld lyser med sin frånvaro. Merparten av splattereffekterna i ”Cold storage” består av datoranimerad sörja som blir lika tråkig att titta på som de halvroliga replikerna är att lyssna på.

David Koepp har uppenbarligen många bra berättelseidéer på lager, men just den här hade gärna kunnat få stanna kvar i något av manusmagasinets mörka hörn.

Se mer. Fängslande skräck: ”Fantomen från Mars” (1951), ”Alien” (1979), ”Dimman” (2007).

Läs fler film- och tv-recensioner