Ni läste kanske om ”quiet quitting” i DN häromsistens (26/3). Begreppet är nytt, men fenomenet gammalt. Arbetsforskarna beskriver det ungefär så här: Man ser sitt jobb enbart som en inkomstkälla. Gör precis det man har betalt för, varken mer eller mindre. Så snart arbetsdagen formellt är slut tackar man för sig och går hem.
Problembeskrivningen förvirrar mig. Vaddå quitting? Det är väl det normala? Man gör det man ska, och det lilla extra är just något litet extra, som man gör om och när man själv vill. För premissen för lönearbete är – oavsett vad den obehagliga nya personlighetsutvecklingspsykologin vill inbilla oss – just att det är något man gör för pengarnas skull. Varför skulle man gratisjobba? Det framstår som en människofälla.
Varför skulle man gratisjobba? Det framstår som en människofälla
I Frankrike begriper de detta bättre än de flesta. Där har arbetsminimalismen upphöjts till en passivt aggressiv konstform i sig.
Husbibeln är psykoanalytikern Corinne Maiers bästsäljare ”Bonjour paresse”, Goddag lättja, som går ut på att man helst inte ens ska göra sina arbetsuppgifter. Sin tid bör man i stället lägga på att bygga ett personligt nätverk som gör en osparkbar. Hon tipsar vidare kontorister om att använda rikligt med fluffig företagsjargong, vägra acceptera positioner som medför ansvar, extrajobb eller mätbart arbete, samt alltid gå runt med en mapp under armen och se upptagna ut.
Visst piggar radikalismen opp en smula? Men särskilt kul lär den ju ärligt talat inte vara, i praktiken. Det direkta obstruerandet gör världen till ens fiende, och en själv mycket ensam. En fälla, det också, på sitt sätt.
Nej, då tror jag mer på quiet quitting, eller som jag skulle vilja kalla det: en rimlig jobbnivå. Och gör du någon gång något utöver dina arbetsuppgifter? Se genast till att bli en loud labourer: Låt högljutt alla veta hur duktig du har varit, antyd att det rent av borde firas. Det är du värd.
