Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Författaren och filmmakaren Marjane Satrapi har dött, 56 år gammal; av sorg efter sin nyligen bortgångne man, Mattias Ripa, uppger hennes familj. Det är en förlust, även för alla oss som inte kände henne personligen, men som ändå tyckte oss göra det efter hennes rättframma skildringar av uppväxten, först i Iran, sedan i exil.
Vad vet människorna utanför om diktaturen? Den framstår som så gåtfull. Bilden av Iran som en skurk har ofta sipprat över på iranierna själva: de framställs som obildade, skenheliga, fanatiska och ondskefulla.
Men ondskan är inte bara banal i sig själv, den är också banal som universalförklaring. Och det är där Marjane Satrapis stora insats ligger. Hennes biografiska seriealbumskvartett, ”Persepolis”, gjorde det allra bästa en berättelse kan göra: den tog något i grunden mycket specifikt och förvandlade det till något allmängiltigt.
I diktaturen lär du dig tidigt att ljuga. Ingen är intresserad av sanningen, och det finns ingen logik. Ena stunden kan din fröken säga att shahen är utvald av gud, i nästa blir du bestraffad av henne för att du upprepar de orden, för en revolution har ägt rum och det är en ny lära som gäller.
Flickor måste börja täcka sitt hår, och ni förstår ingenting av den nya ordningen. Men ni lär er humorn som vapen.
Flickor måste börja täcka sitt hår, och ni förstår ingenting av den nya ordningen. Men ni lär er humorn som vapen. Säger en mallig islamistson att han ber fem gånger om dagen? Snäs åt honom att du ber tolv gånger.
Tvingas ni ställa upp er varje dag i klassrummet och begråta de döda martyrerna i kriget mot Irak? Överdriv för komisk effekt: kasta dig på golvet i låtsad förtvivlan. När ni får en utskällning för att ni är så uppstudsiga och icke-gudfruktiga och totalt värdelösa, och en av er teaterviskar: ”Bajs”, då sluter de andra upp och skyddar henne mot den av vrede vansinniga fröken, ingen skvallrar om vem som yttrat ordet.
Man kan tänka sig att många var upproriska efter revolutionen därför att de mindes världen innan. Men även de nya generationerna unga i Iran gör motstånd – nu mer än någonsin. Trots att det är så farligt.
Den som har läst Marjane Satrapi inser varför: att leva i en diktatur är inte att tiga och böja rygg. Det är att delas i två. Att sätta upp mörka tjocka gardiner mot de regimtrogna grannarna mittemot. Att leva det riktiga livet därbakom, med schack och videofilmer och fester med vin man gjort i källaren – utan detta kan man ju lika gärna lägga sig ned och dö på en gång.
Marjane Satrapi brukade beskriva den iranska staten som en cykel: när hjulen slutar snurra så faller den. Och precis som hon är jag övertygad om att det kommer ske snarare än man skulle kunna tro. Det är bara så sorgligt att hon inte får uppleva det.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Varför sitter det en aktivist och gör vit makt-tecken i SVT:s mysstudio?
Lisa Magnusson: Det största sveket mot Greta Thunberg är alla vuxna som log och gjorde tummen upp
DN:s ledarredaktion: Ulf Kristerssons bidragstak slår stenhårt mot Sveriges fattigaste
