Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Jag vikarierade en gång på en förskola. Det här var på den tid då jag inte själv hade några barn, och därför kunde vara oerhört idealistisk. Jag tänkte sådant som att mina ungar då enbart ska äta mat hemlagad från grunden och leka med uppbyggliga leksaker, typ lego.
Och det bekymrade mig att en av förskolekillarna alltid ritade bränder och blod och monster som svärdade ned varandra. ”Kan du inte prova att rita något annat?”, föreslog jag vänligt. ”Kanske en teckning av några som är vänner.”
Killen stirrade på mig. ”Men”, sade han, ”jag måste ju få göra som det är i min fantasi!”
Så klart hade han rätt.
Annars är killigheten normen. Visserligen värderar omgivningen tjejigt kodade saker som att vara ordningsam och duktig och hjälpa andra. Men samhället har stort överseende med grabbighet, och inte bara det: i smyg beundrar det det killigt kodade. Dinosaurier och fordon och fotboll, det är bra och ordentliga intressen, gärna får ungar nörda ned sig i detta. Det tjejigt kodade, däremot? Det betraktas som lågstatus. Ytligt, fult.
Samhället har stort överseende med grabbighet, och inte bara det: i smyg beundrar det det killigt kodade.
”Under åren har det gjorts mycket för att bredda prinsessgenren. Prinsessor ska inte bara vara söta i vackra klänningar. De kan ha byxor. Boxas. Köra motorcykel”, skrev serietecknaren och barnboksillustratören Ellen Ekman nyligen på Instagram. Men ”om vi hela tiden måste visa att prinsessor också kan vara tuffa, köra motorcykel och åka skateboard, för att de ska kännas som bra förebilder, så riskerar vi att säga något annat på vägen. Att det där andra inte riktigt räcker till. Att det här med prinsessor är väl okej, men bara om vi lånar in de här typiskt manligt kodade intressena”.
Och ja, motsatsen – att ta en barnbok om bilar och mjuka upp den med typ prinsessor – vore förstås otänkbar, jag hade inte ens tänkt på det förr. Är inte detta också det roligaste med de eviga feministiska hårklyverier som så lätt avfärdas som käbbel? Att de faktiskt leder till insikter, för saker framåt.
Ellen Ekmans och författaren Elin Johanssons gemensamma barnböcker har tidigare varit lite väl diskbänksrealistiska för min smak, jag har tyckt att det känts liksom påklistrat. Men jag har alltid uppskattat deras ansats: att upprätta en sorts värdighet för det icke-perfekta. Och det gör de sannerligen i sin nya bok, ”Prinsessornas förskola: Ärten”.
Det är fint att den finns – en bok som sammanjämkar prinsessdrömmens förfining med de maximalistiska små paljettskatornas kladdiga, fläckiga verklighet. Som lyser av kärlek till dem. Nej, förlåt, inte lyser: glittrar i regnbågens alla färger.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Hur får man barnvakten att sluta bjuda ungarna på cigg?
Lisa Magnusson: Alla kvinnor skulle behöva en kaotisk rockstjärna i sina liv
Lisa Magnusson: Det är uppenbart vilka som avgjort valet – och det finns en ironisk twist