Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Mina damer, herrar och gentlehen! Tänk er en storfilm som utspelar sig i engelsk medeltidsmiljö, och låt oss inte spara på klyschorna. Det är följaktligen mycket lera och särkar. Lägg till Andrew Garfield, ni vet han som spelat Spindelmannen och som även haft en pr-mässigt lyckad flirt med Youtube-komikern Amelia Dimoldenberg.
Nu gestaltar han en livegen plöjkarl, märkt av pesten till både kropp och själ. Utöver honom består persongalleriet så klart av snyftande kvinnor, onda maktmän och en lortig pöbel som skrikande springer ut till fots i strid mot överhetens armé, till tonerna av bombastiska stråkar.
”The uprising” utger sig för att handla om det stora bondeupproret år 1381. Ledarna heter Wat Tyler och John Ball, precis som på riktigt. Uppgörelsen de försöker få till med kungen följer den traditionella historieskrivningen något så när, med förräderi och blodbad och dramatiska vändningar.
Historia är ju aldrig någon exakt vetenskap, utan en berättelse byggd på efterlämnade brottstycken sammanvävda med antaganden och gissningar. Och filmer måste tillåtas ta sig friheter, och skarva med fakta, även när de bygger på verkliga händelser.
Men någonstans längs vägen har något gått riktigt snett här.
Problemen börjar när filmen borde vara slut. Då fortsätter den i stället.
Problemen börjar när filmen borde vara slut. Då fortsätter den i stället, och denna fortsättning säljs in som en ursprungsberättelse, origin story, om stråtrövaren Robin Hood, trots att bondeupproret utspelade sig långt efter att han levde. Eller sägs ha levt – det mesta tyder på att han aldrig existerat, utan är en myt, eventuellt baserad på verkliga personer.
Eftersom myten är så lös i kanterna får Robin Hood alltid främst form av den samtid som återger den: Ja, berätta hur du föreställer dig Robin Hood, och jag ska säga dig vem du är.
Ibland har han presenterats som en jordägande bonde. Ibland tar han från de rika och ger till de fattiga. På det nationalistiska 1800-talet försvarade han sitt land mot inkräktare, på 1990-talet blev han i stället synonym med en påfallande okarismatisk Kevin Costner som slött släntrar runt i skogen och imponerar på folk med pilbågstricks.
Och nu? Vad säger det om år 2026 att en film skamlöst lånar hans glans, och kastar in honom som en allmän kändisfigur i en helt annan historisk händelse som dessutom skildras på fantasilösast möjliga vis?
Det talas ju mycket om hotet från AI, men när filmbranschen lyckas skapa något så här generiskt och faktaförvirrat på egen hand så är det snarare AI som borde känna stress över att bli överflödig.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Hur får man barnvakten att sluta bjuda ungarna på cigg?
Lisa Magnusson: Alla kvinnor skulle behöva en kaotisk rockstjärna i sina liv
Lisa Magnusson: Det är uppenbart vilka som avgjort valet – och det finns en ironisk twist