Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
De senaste århundradena har kyrkan förlorat sin makt över svenskarna, bit för bit. Men nu börjar tron leta sig ut i den offentliga debatten igen. Kräva plats. Och även om Jesus tappar följare för varje år, så har de som öppet bekänner sig till kristendomen blivit allt fler.
Religionen lyfts som en positiv kraft som kan ge människor något som moderniteten inte klarar: mening. Kristna skribenter som Josefin de Gregorio och Joel Halldorf missionerar mot tomheten, och ser behovet av Jesus eller åtminstone andlighet i vartenda hörn. Och trots att författaren Jonas Gardell själv konstaterar att kriget mellan USA och Iran handlar om religion så tänker han att lösningen är mer av samma: ”mer teologi” (Expressen 17/4).
Är det bara jag som absolut inte vill ha mer religion i offentligheten?
Problemet är inte själva tron i sig, utan totalitariteten som sådan ideologi alltid innebär när den får inflytande: mot guds ord finns inga argument, det är som en hård mur. Den enskilda individens vilja blir obetydlig.
En tydlig illustration av detta är Magdalenatvätterierna på Irland, som DN skrev om nyligen (16/4).
Jag hörde först talas om tvätterierna i Claire Keegans fantastiska novell, ”Små ting som dessa”. Berättelsen är fiktiv, men baserad på verkliga händelser, som det brukar heta: en kolhandlare kommer till det lokala klostret och hittar där flickor och kvinnor i total misär. Men han tvekar. Han har fru och fem döttrar. Att göra det rätta och hjälpa de utsatta skulle kosta familjen dyrt. Kyrkan styr över hela samhället.
Att göra det rätta och hjälpa de utsatta skulle kosta familjen dyrt. Kyrkan styr över hela samhället
I den traditionella kyrkliga logiken har flickor och kvinnor oftast inte varit mycket värda, särskilt inte de fallna, som besudlats av sexualitet och fri vilja: de ogifta mödrarna, hororna, äktenskapsvägrarna, de allmänt trotsiga. Och så personer som Maureen Sullivan.
Hon var 12 år när en nunna lyckades lirka ur henne varför hon alltid var täckt av blåmärken: hennes styvfar förgrep sig på henne. Så slets hon från sin mamma och skickades till ett Magdalenatvätteri – döpt efter skökan i Bibeln – i andra änden av landet.
Där tvångsdöptes hon om till Frances, rakades av sitt hår och tvingades i åratal att slita under slavliknande förhållanden. Tiotusentals var de flickor och kvinnor som mötte samma öde. Våld var vardag, tortyr förekom. Många svalt, en del dog. Allt i guds namn. Det sista tvätteriet stängdes så sent som 1996.
Nej, jag säger inte att kyrkan alltid är så hjärtlös. Den har gjort mycket gott, också (DN 11/2). Men vi ska vara försiktiga med religionen. Och framför allt med att låta den sippra in i samhällsmakten igen.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Jag spår ett uppsving för 90-talssemestern
DN:s ledarredaktion: Här är skolpolitiken som samlar damm på utbildningsdepartementet
