Förstagångsväljaren
Den 13 september får fler än 472 000 personer rösta för första gången. DN Kulturs artikelserie handlar om deras tankar och känslor om politiken och framtiden.
Jag minns en låt min mamma brukade sjunga när jag var liten: ”Från januari till april / ligger Sverige praktiskt taget still / men första maj då är det karneval / och i september / ja då är det val.” Det är visst Cornelis Vreeswijk, lär jag mig medan jag skriver detta. ”Samba för Pomperipossa”.
Det ligger någonting i det. Oklart är väl bara vad som händer mellan första maj och september, under sommaren där vi befinner oss just nu. Då solen skiner och blommorna blommar och barnen sjunger i osammanhängande körstämmor om en framtid som är deras.
Alla barn känner hoppet och hybrisen inom sig, precis så som barn ska. Och om några år så … gör vi världen hel?
Jag var faktiskt först med att göra det. Eller, nej, okej, såhär: 2013, året då jag började skolan, släppte Laleh låten ”Goliat”, som ända sedan dess sjungits på alla lågstadieelevers skolavslutningar i hela landet. Alla föräldrar i publiken berörs. Alla lärare som äntligen får sommarlov pustar ut. Alla barn känner hoppet och hybrisen inom sig, precis så som barn ska. Och om några år så … gör vi världen hel?
I år får (nästan, förlåt 09:or) alla barn födda på 00-talet rösta. Så nu är det ju dags! Dags för oss att ta tag i alla de löftena vi sjöng ut där på scenen under syrenträden för x antal år sedan. Nu har vi vår chans. Nu får vi vara med och påverka politiken på riktigt. Nu ska vi bli mäktiga!
Så hur kommer det sig att ingen längre bryr sig?
För det är den övergripande känslan. Alla jag känner och pratar med, oavsett var på det politiska spektrumet de ligger, tycks ha en sak gemensamt: de har mer eller mindre gett upp, innan de ens fyllt 20. De tror inte att deras röst kommer att ha någon som helst påverkan på politiken, än mindre på framtiden. Man röstar på det som mamma och pappa röstar på, de har säkert rätt, och även om de inte har det så spelar det i alla fall ingen roll, för förändring är antingen omöjlig eller oundviklig, aldrig påverkbar.
Jag var nio och förstod ingenting. Hur kunde skämtet bli verklighet? Hur kunde världens mäktigaste land välja fel?
Det kanske låter som apati – det är det inte. Åtminstone var det inte så det började. Jag minns en tid av höjda röster. Jag minns år 2016. Då Trump vann valet och allting förändrades. Det är en överdrift, jag vet, men jag kan inte komma på en bättre symbol för den politiska chock som 00-barnen fick än den som inträffade när mannen – som alla vuxna sa aldrig någonsin, på hundra tusen år skulle kunna vinna valet i USA – vann. Jag var nio och förstod ingenting. Hur kunde skämtet bli verklighet? Hur kunde världens mäktigaste land välja fel?
Sen kom Greta Thunberg och jag var tolv och kände att okej, Trump vann, fan va sjukt, men nu händer det någonting. Om de vuxna inte vill kämpa för framtiden så får väl vi barn göra det i stället. Har vi inte alltid vetat om det, förresten? Vi har ju alltid fått höra det, att det är vi barn som är framtiden, hoppet, att det är barnen som kommer att rädda världen, rädda oss alla. Nu är det väl dags, antog jag. Vi målade plakat och demonstrerade och alla vuxna lyssnade och berördes och vi kände att shit, vi gjorde det, vi lyckades få de vuxna att lyssna! Det här var ju inte så svårt! Nu tar vi över världen!
Vi har ju alltid fått höra det, att det är vi barn som är framtiden, hoppet, att det är barnen som kommer att rädda världen, rädda oss alla. Nu är det väl dags, antog jag
Och så hände ingenting. Och sedan kom covid-19, och lågkonjunktur, och AI, och tonårsutvisningar, och Sveriges största masskjutning, och världens första dollarbiljonär, och studier som visar att vi är den första generationen någonsin som inte är smartare än den föregående. År efter år, nyhetsartikel efter nyhetsartikel. Färre och färre reaktioner.
Kanske är desillusionen inte ett symtom på 00-barnen, utan bara ett symtom på ungdom. Jag menar, vilken ungdomsgeneration har inte känt sig sviken av föräldragenerationen? Men trots det, trots att jag vet att ingenting är nytt under solen, kan jag ändå inte göra mig av med ett visst tvivel. Har inte tidigare ungdomsgenerationer liksom har fått den insikten som vuxna, eller unga vuxna, men ändå vuxna, och inte som barn? De hann liksom rösta i åtminstone ett val innan de gav upp? För just nu känns det som om en hel ungdomsgeneration blev utbränd vid nio års ålder, och när ansvaret för framtiden faktiskt närmar sig våra händer orkar ingen längre engagera sig.
Jag hoppas att alla som är äldre och läser detta himlar med ögonen och skriver massor med svar som alla lyder någonting i stil med att jag är en dum unge och att det alltid sett ut så här
Jag kan ha fel – jag hoppas det. Jag hoppas att jag har fel. Jag hoppas att alla som är äldre och läser detta himlar med ögonen och skriver massor med svar som alla lyder någonting i stil med att jag är en dum unge och att det alltid sett ut så här, att de minsann också gav upp hoppet i mellanstadiet, och att det minsann var minst lika hemskt när de växte upp. Tar upp kalla kriget, kärnvapenhot, Vietnam, 9/11.
Jag hoppas verkligen det. För annars känns det läskigt på riktigt. Lika läskigt som när Trump vann valet en andra gång. Lika läskigt som när klimatkrisen erkändes av alla och ingenting hände. Lika läskigt som när man som tonåring går på demonstration efter demonstration utan att någonsin lyckas göra skillnad. Lika läskigt som när man som barn lyssnar på en låttext som är tänkt att inspirera och långsamt, men ändå alldeles för fort, börjar ana att Goliat i verkligheten inte går att krossa med en sten, eftersom Goliat i verkligheten är en sten, en jättesten, en komet, och vi är dinosaurierna.
Fakta.Maja Grönroos
Född 2007 i Stockholm. Bor på Södermalm. Tilldelades Lilla Augustpriset 2025 för novellen ”Ketchup”. Tog studenten i våras och börjar studera på folkhögskola i höst.