För lite drygt ett år sedan slungas en handgranat in genom sovrumsfönstret till en bostad i Tumba söder om Stockholm. Teorin är att dådet skulle riktas mot en medelålders man med en större narkotikaskuld till Foxtrotnätverket. Men allt går fel.
Den 34-åring som misstänks ha kastat granaten missuppfattar vilken adress som måltavlan bor på. Istället slås en oskyldig barnfamiljs liv i spillror. Ett barn i förskoleåldern skadas svårt. Mamman får så allvarliga skador att hon tvingas amputera benen.
I början av maj inleddes rättegången i målet i en säkerhetssal i Stockholms tingsrätt och under tisdagen berättar mamman för första gången under förhandlingen om den mardrömslika natten. Till en början är hennes röst klar och stark, men efter ett tag börjar den skälva av gråt.
Hon beskriver det som att händelseförloppet inleds med att hon först hör en mycket skarp smäll. Ögonblicket senare upplever hon ett skarpt lilafärgat ljus.
– Jag ser att det brinner nära mina fötter. Lågorna når upp till taket. Jag skriker väldigt högt.
I samma stund inser mamman att hon inte kan röra sina fötter. Hon bärs ut ur sovrummet av sin man.
– Hennes fötter var dränkta i blod, jag förstod ingenting, säger maken som också vittnar under tisdagen.
När mamman blir buren får hon ögonkontakt med det äldre barnet. Hon säger att det är en syn som hon aldrig kommer att glömma.
– Hon var så rädd, det går inte att beskriva.
Enligt mamman blir hennes man panikslagen och hon måste instruera honom att hämta deras minsta barn som är kvar inne i bostaden. När hon ligger på en gräsmatta utanför bostaden är smärtan outhärdlig.
– Jag känner att det här kommer jag inte att överleva, säger mamman.
Mitt i våndan finner hon viss tröst i att hon tror att det bara är hon som var skadad. Först tre veckor senare på sjukhuset får mamman veta att hennes minsta barn också råkade mycket illa ut.
– Jag blev så chockad. Alla hade sagt att hon mådde bra, säger mamman och gråter otröstligt.
Under den långa sjukhusvistelsen förlorar hon med jämna mellanrum medvetandet och pinas av svåra smärtor i månader. De stora doserna av smärtstillande medicin hjälper inte.
– Jag tänkte att det var bättre att jag hade dött. Nu sitter jag här, och jag har fortfarande ont. På nätterna har jag ofta svårt att sova. Ibland får jag svårt att andas, säger mamman som är förfärad över att sprängdådet inträffade i familjens sovrum.
– Man har tagit mina barns barndom ifrån dem.
Maken gråter tyst medan han stryker mamman över ryggen. På hennes högra sida står den rollator som hon numera är beroende av för att ta sig fram med sina proteser.
– Alla här inne kan gå på sina fötter utom jag, säger mamman och gör en svepande gest med armen ut över rättssalen.
Läs mer:
Misstänkt för brutala granatdådet: ”Nu hatar jag mig själv”
Teorin: Narkotikaskuld bakom sprängningen
Grannen ingrep efter explosionen i Tumba: ”Allting var kaos”















