Sakprosa
Jonna Bornemark
”De undanträngda. Del två i serien Vrida världen”
Volante, 256 sidor
Jess är autist och berättar om en skogspromenad:
”Jag är ett gående seende, känner inte kroppen, känner inte mina fötter, jag hör dem bara gå… Jag rör mig fram och träden står men försvinner sedan in i och ut genom kroppen, in och ut ur mig, bakom i periferin. Världen rör sig mot mig, in i seendet som är min kropp. Ögonen breder ut sig, över fältet som är skog. Seendet äter, blicken tuggar träd, smälter intryck till ett minne. Blir till ett liv som har och var [sic!], en värld.”
I sin senaste bok, ”De undanträngda”, har filosofen Jonna Bornemark samlat några personer med diagnosen autism som tillsammans talar och skriver om hur de upplever tillvaron. Hur det är att bära på egenskaper som inte passar in i normaltypiska människors värld. De pekas ut som avvikande, som problem, men vad de berättar om är framför allt en känslomässig närhet till omgivningen som är så stark att den känns som en del av dem själva.
Emmy måste fly hemifrån och ta in på hotell när några träd ska sågas ner i närheten av huset där hon bor. Hon känner sig förbunden med dem och ser fällningen som ett övergrepp. Marie hade en liten porslinsanka som hon brukade hålla i. När den råkade försvinna kände handen en intensiv saknad och för Marie blev livet sig aldrig riktigt likt.
För omvärlden verkar de mest besvärliga, låser sig och blir omöjliga, själva har de bara fullt upp med att ta ansvar för sin relation till alla levande och döda ting.
Det är berörande och påtagligt välformulerade berättelser, vittnesmål från en annan men ändå drömlikt välbekant värld: den finns ju som en botten i de flesta av oss, inte olik barnets starka känslor som vi lärt oss att distansera oss ifrån med hjälp av abstraktioner, ord och begrepp.
För att vi måste, eller trodde att vi måste.
Jonna Bornemark frågar sig varför man sätter diagnoser på dessa människor när det snarare är samhället som borde ta lärdom av dem och deras sensibilitet. Bli mer autistiskt.
Det här skulle man ledigt kunna fylla en bok med, men Bornemarks egentliga ärende sträcker sig längre än så – hon vill rucka på hela vårt sätt att förstå världen.
Ett lagom anspråkslöst tilltag som hon sysslat med ett tag nu, den nya boken utgör andra delen i en trilogi som hon kallar just ”Vrida världen”. I den förra sökte hon sig bort från de skymmande begreppen bland annat genom att dyka och få närkontakt med fiskar, samtidigt som hon resonerade om sammanflätningen mellan människa, djur och natur – medan vi med vårt distanserande tänkande är på god väg att ödelägga både omgivningen och oss själva.
Inte heller Bruno gjorde någon större skillnad på människa och djur. Allt är materia som antar olika former, i förlängningen även det vi kallar själ
Den här gången vill hon lägga en teoretisk grund genom att jämföra autisternas jagöverskridande förhållande till världen med dels den medeltida filosofen Giordano Brunos tankar, dels med kvantfysiken, som ju tycks bryta upp den mänskliga begreppsvärlden underifrån.
Bruno hade originella idéer om att världen inte formas utifrån det enkla sambandet mellan orsak och verkan, utan byggs upp av materiens inneboende principer. Den bär på ett slags formvilja, som bland mycket annat leder till liv och medvetande – det tillstånd där universum så att säga ser tillbaka på sig självt. Inte heller Bruno gjorde någon större skillnad på människa och djur. Allt är materia som antar olika former, i förlängningen även det vi kallar själ.
Med hjälp av den högst samtida amerikanska fysikern Karen Barad vill Bornemark också visa att verkligheten, innerst, inte består av partiklar i rörelse så mycket som av fält, förhållanden och situationer. Den är och förblir obestämbar.
Och de här till synes vitt skilda spåren, menar hon, leder in mot samma insikt om hur allt på djupet är länkat till allt annat; från våg och partikel över form och materia till ting och människa.
Det låter bekant. Det ligger i tiden och i fas med sådant som ekorörelser, animism, en film som ”Avatar” eller Hartmut Rosas idéer om resonans.
Därför är det egentligen inte så svårt att följa Jonna Bornemark på den här spejsade tankeutflykten, särskilt som jag nog kan dela hennes världssyn i stort
Därför är det egentligen inte så svårt att följa Jonna Bornemark på den här spejsade tankeutflykten, särskilt som jag nog kan dela hennes världssyn i stort. Men det kan inte hjälpas, även om en vetenskaplig domstol skulle godkänna den djärva indiciekedjan från kvantfysikens irrgångar till autisternas inre liv så är det som om de olika dimensionerna ändå inte riktigt vill rymmas i samma bok.
Delvis är det förstås en del av poängen att kika långt utanför boxen. Men det blir svårt, i synnerhet språkligt, att få ihop betydelseplanen; fysik och psykologi, filosofiska begrepp och mänskliga berättelser. Förnuft och känsla om man så vill (lite ironiskt, eftersom det är just den klyftan Jonna Bornemark vill överbrygga).
Man måste förstås älska en filosof som vill förstå världen på nytt genom att simma med mörtar och skriva med autister, och det är spännande att läsa om Giordano Brunos originella moderna dynamiska idéer. Ändå är det något på en gång kantigt och utopiskt i Jonna Bornemarks sätt att lägga ihop sitt pussel som gör det svårt att riktigt se vad hennes bild till sist föreställer.
Det är de skrivande autisternas poesi jag tar med mig från den här boken.
Läs fler texter av Lars Linder och andra av DN:s bokrecensioner.
