Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Litteratur
Marit Kapla
”Barnsäng”
Norstedts, 311 sidor
Sedan jag blev förälder händer det att jag önskar att vissa böcker aldrig hade skrivits. Jag står inte ut med vad de får mig att föreställa mig. Marit Kaplas ”Barnsäng” är en sådan bok. Jag läser snabbt, snabbt, om förlossningen, för att komma förbi det värsta. Men de korta raderna håller mig kvar i det som Kapla i efterordet kallar ”ett rum i tiden”. Där pågår förlossningen fortfarande och kan ännu gå bra. Jag vet hur det slutar. Ändå hoppas jag.
År 2002 föder Kapla tvillingarna Doris och Lisa på Östra sjukhuset i Göteborg. Doris överlever. Lisa dör efter en tid på sjukhus. Kapla själv är nära att dö. Mer än tjugo år senare söker hon upp vårdpersonalen för att förstå vad som hände.
Av journaler, dagboksanteckningar, minnesbilder och intervjuer gör Kapla dokumentär poesi. Kroppen har genomgått något som medvetandet bara delvis kunnat följa. Andra människor måste återge delar av hennes liv för henne.
Samtalen får korta rader och stora vita ytor omkring sig. Bokens stora tillgång är dess gehör för talspråk.
Jag läser med ett slags otålighet; jag väntar på att någon ska formulera erfarenhetens fulla innebörd. Men de ger aldrig någon slutgiltig sanning eller övergripande bedömning. De säger ”roligt”, ”jobbigt”, ”ganska bra”, ”på sätt och vis”.
Barnens pappa berättar om hur han kör Doris till intensivvården för att hon ska få amma. ”Det blev en rolig sak / eller vad man ska säga. / Jag kunde göra något.”
”Rolig” låter först underligt. Sedan förstår jag: han kunde köra vagnen, ta hissen, föra barnet till henne. Mitt i hjälplösheten fanns en uppgift. Kapla låter honom behålla sitt ”eller vad man ska säga”. Vi får följa hur han trevar efter ett ord som passar.
Läkarna talar om liv och död kliniskt och sakligt, och det drabbar mig hårt. Barnläkaren LJ berättar: ”Ofta har vi dörren öppen / så vi hör om barnen skriker / eller är tysta.” Han säger också: ”Hjärtat är segt. / Vi kan få igång det.” Orden är handfasta och vardagliga. Sedan förklarar han att hjärnan redan kan vara för svårt skadad för att ta emot syret. Kapla frågar om läkaren, när han ser siffrorna, tänker att Lisa skulle kunna leva i dag. ”Ja. Kanske med en lättare cp-skada / eller ingenting alls.”
När samtalet äger rum skulle Lisa ha varit vuxen.
I efterordet nämner Kapla Svetlana Aleksijevitj som en förebild. Aleksijevitj har beskrivit arbetet med att nå förbi samtalets färdiga uttryck till människans egen erfarenhet. Hos Kapla drabbas jag just av hur de välbekanta, klyschiga formuleringarna får en oerhörd tyngd.
Jag undrar ofta över berättarjagets känslor, som beskrivs mycket sparsamt. Hon minns minuter som flimrar mörkgröna och ett begränsat synfält. I journalen finns klockslagen och hjärtfrekvenserna. Själv minns hon inte all smärta som antecknats där. Jag känner den ändå under läsningen.
Formen gestaltar barnafödandets brutalitet, fara och utlämnande. Hon måste fråga andra om det som hände i hennes egen kropp. De har sett sådant hon inte kunnat se och fattat de avgörande besluten. Ändå undrar hon efteråt: ”Kämpade jag för lite?”
När jag läst klart ringer jag min sambo och säger att jag hämtar vår son på förskolan, fast jag skulle få jobba sent. Ibland är poesi lika verksam som en besvärjelse. Den förändrar vad man lägger märke till i världen och vad man vill göra med sin tid. Jag vill höra hans röst.
Läs fler texter av Isabelle Ståhl och andra av DN:s bokrecensioner