Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
”Pang!” Sarah Sjöström satte händerna i kaklet. Historisk, igen, förra veckan. Och jag satt som klistrad framför tv:n, ibland till och med under försökssimningarna i EM.
Tankarna gick till min egen föga framgångsrika simkarriär i en helt annan simvärld. Från 7 års ålder kajkade jag uppemot 14 timmar i veckan i det som för oss beskrevs som landets minsta bassäng: Lycksele badhus, tre banor, 16,66 meter lång. Det blev ibland över 300 längder före frukost.
Dispens behövde utfärdas inför tävlingar, eftersom startpallar saknades. I stället lades filt ut för att man inte skulle halka.
Året efter dubbla OS-gulden i München 1972 kom till och med Gunnar Larsson till den lilla bassängen invid Umeälven – nog mest på grund av att han sällskapade med en Lyckselesimmerska – för att delta i den årliga tävlingen ”Lappdoppet”.
Han befann sig mest under vattenytan under de tolv längder som krävs i en sådan bassäng för att få ihop 200 meter bröstsim. Publiken häpnade över skåningens framfart.
Det hela var nog för honom mest en kul grej. För oss Lyckselesimmare var det dock det normala.
Mina tider från detta mästerskap går som tur är inte att hitta på internet. Inte ens AI kan hjälpa till. Kallt var det också.
För att få simma i 25-metersbassäng fick vi åtskilliga iskalla vinterhelger under slutet av 70-talet kuska till metropoler som Burträsk, Åsele, Boliden och Vilhelmina i en folkvagnsbuss som knappt hade någon värme. Bara i nedförsbackarna gick den snabbare än 60 kilometer i timmen.
En gång skulle jag vara med i ett ute-DM för Norr- och Västerbotten i den nyligen uppförda 50-metersbassängen i Arvidsjaur. Då insåg jag att min närsynthet gjorde att jag inte kunde se slutet på en så lång bassäng – ett något traumatiskt minne.
Mina tider från detta mästerskap går som tur är inte att hitta på internet. Inte ens AI kan hjälpa till. Kallt var det också.
Tror ni att jag lade badbyxorna på hyllan? Nej. Fortsatte envist fram till myndig ålder med ett brons i junior-DM på 200 meter fjärilsim i det föga framstående simdistriktet Västerbotten som främsta merit.
Inget OS-guld, direkt, trots att jag tyckte att jag åtminstone hade rätt efternamn.
Inte ens final i svenska ungdomsmästerskapen blev det, till skillnad från S-ledaren Magdalena Andersson (som vunnit två guld).
Det blev en ny karriär, som jag brukar kalla kontrollerad 40-årskris.
Först i tvåan på gymnasiet fick kloröverkänslighet och en insikt om min bristande möjlighet att nå toppen mig att sluta.
Jag satte inte min fot i en simhall på flera år, tills min tidigare tränare Rolf Möller (som senare upptäckte Lars Frölander) tipsade mig om masterssimning.
Det blev en ny karriär, som jag brukar kalla kontrollerad 40-årskris, innan kloret började spöka igen.
Nu simmar jag bara i sjö och hav. Tävlingar gör sig numera bäst på tv.
Läs mer:
Mats J:s förra kåseri: Maniska bärplockare bör få ett eget ord
Och apropå förra veckans solförmärkelse: När solen förmörkades nådde sommaren sin zenit (2024)
Veckans mest lästa kåseri: Saša: Polisen ser mig som misstänkt avvikande. Igen och igen.
Alla DN:s kåserier finns samlade här.