Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
David Wiberg
”Sörja”
Kaunitz-Olsson, 296 sidor
Titeln ger ämnet. Sörja omger 21-åriga Hélène, på flykt från uppväxtens demoner i Ängelholm, med hopp om att finna en fristad på folkhögskolan – denna makalösa nordiska uppfinning som befriat så många och i dag är utrotningshotad av en historielös borgerlig kulturpolitik.
Detta faktum är väsentligt i berättelsen om den sårbara Hélène, när hon skrivs fram i 1990-talets värld av mobilfri självständighet och fortfarande intakta löften om att du kan förändra ditt liv varifrån du än kommer.
Sörja kommer hon ifrån – Fadren super i nostalgisk vrede, Mödernet är begravet på kyrkogården, syster Maria lika mycket konkurrent som vittne. Hélène är en övergiven själ, med revanschismens riskabla vårdslösande med sig själv och oklara förhoppningar om en framtid. Hon behöver stöd, mentorer, coacher (fast sådana yrken är gudskelov inte uppfunna ännu), i brist därpå syokonsulenter, vuxna i alla rum, i brist därpå välvilja och ryggrad hos dem hon möter. Kanske mest en vän.
I stället möter hon en omogen kulturman, Kj! Som hon kallar läraren i bild och form, med utropstecken för att markera effekten, och den självsäkra Hel, som är både elev och informell lärare. Tillsammans blir de bensin på en ledsen flickas glöd.
För visst söker hon framtiden, ett eget uttryck; om hon inte vågar tro sig ha känsla för konst, så duger en gymnasieexamen. Men hon söker också passionen. Katastrofen har föranmält sig, det förstår vi.
Men den här romanen har sannerligen hittat sitt uttryck. Det är en nervös njutning att följa Hélène när Wiberg gör henne till både romangestalt och dagboksskrivare. Hennes spotskt självständiga blick på världen för tanken till många äldre unga kvinnoröster: Astrid Lindgrens Britt-Marie och Kati, Martina i Gun-Britt Sundströms ”Maken”, Claques hjältinnor… Bland de samtida kanske Isabella Nilsson och Johanna Frid.
Fadren är inte bara den olyckliga lantisfarsan i socialrealistisk tappning, han är bildad, krävande, en samtalspartner
Det är språkkänslan, en lekfull schwung i det svartaste, en maliciös ironi över det liv man tilldelats. Som: ”Marcus svarade: ’Men käften!’ Det var så fult, hans svar, som en replik i en upplysningsfilm om narkotika.” Och pappa Fadren är inte bara den olyckliga lantisfarsan i socialrealistisk tappning, han är bildad, krävande, en samtalspartner. När Strindbergs ”Inferno” ska vara terminsbok rasar han: bara en bok!? Och varför inte åtminstone ”Tjänstekvinnans son”?
Det är bara det att något inom honom gått sönder, och att hans dotter – fast han inte är någon kejsare av Portugallien – är så flammande. Det är efter mamma: ”I Mödernet brann en eld. Det har förkunnats, vid särskilda sammankomster. Kanske var det var därför hon föll ifrån, på grund av elden”. Elden är så farlig att den avstavas i Hélènes anteckningar, i tankarna på eldbegängelse, bestraffning.
”Sörja” är en släktroman, och en folkhögskolehistoria, en berättelse om att förstå vem man är i tid. Amanda Svenssons skånska – Skånes plats i svensk litteratur håller på att bli invasiv – skrivarskoledrama ”Allt det där jag sa till dig var sant” viskar också i skogen utanför Hélènes fönster, där så mycket mörkt ruvar.
David Wiberg har skrivit om den unga ensamheten förr med suggestiv tonträff, men det är en variation med stor förnyelse som han excellerar i. Titeln är förstås också ett verb.
Läs fler texter av Ulrika Milles och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur