Sakprosa
”Muskism. A guide for the perplexed”
Quinn Slobodian, Ben Tarnoff
Allen Lane, 256 sidor
Den 29 augusti 2020 kliver Elon Musk upp på scenen i Fremont, Kalifornien, i svart skinnjacka.
Intill honom står tre inhägnader med halm på golvet. I en av dem bökar en gris runt. Varje gång hennes tryne nuddar marken sprakar det till i högtalarna. Kort, torrt, elektriskt. Blipp-bloop-bleep. ”Ljuden ni hör är realtidssignaler från Neuralinken i Gerties huvud”, säger han.
Grisen heter Gertrude och har haft implantatet i två månader. Hon fortsätter böka. Publiken applåderar.
I ”Muskism” (2026) beskriver historikerna Quinn Slobodian och Ben Tarnoff hur den här idén – att koppla samman nervsystem och maskin – inte är något infall, utan en röd tråd i Elon Musk liv.
De spolar tillbaka till Sydafrika 1986, där en liten pojke sitter framför en tv-apparat. Då sänds den japansk-amerikanska serien ”Robotech”, om ett främmande rymdskepp som kraschar på jorden. Människor plockar isär det, lär sig tekniken och bygger om det till stridsflygplan som kan förvandlas till humanoida robotar, så kallade mechs.
Serien blir inte bara en hit i den isolerade etnostaten, där man drömmer om att skydda sig från en fientlig omvärld med avancerad teknologi. Den påverkar också det mobbade mattesnillet Elon Musk på djupet. I serien styr piloten inte maskinen, han är en del av den.
Decennier senare, när han presenterar sina planer på hjärnimplantat, formulerar han det själv: ”Det är dags att bygga en mecha.”
För Slobodian och Tarnoff är detta mer än en excentrisk pojkrumsfantasi. Det är ett helt produktionssätt.
Precis som fordismen organiserade samhället under 1900-talet försöker Musk skapa en helhet där teknik, stat och social reproduktion binds samman
Muskismen, skriver de, är ett operativsystem för vårt århundrade. Precis som fordismen organiserade samhället under 1900-talet försöker Musk skapa en helhet där teknik, stat och social reproduktion binds samman.
Tesla, Space X, Neuralink och X framträder inte som separata bolag utan som ett integrerat system. Batterier, raketer, satelliter, artificiell intelligens och hjärnimplantat kopplas ihop. Samtidigt byter Musk från att titulera sig vd till ”technoking”, vilket registreras formellt i bolagsdokument.
I boken återkommer en jämförelse med filosofen Thomas Hobbes vision om Leviathan: staten som en kropp sammansatt av sina undersåtar. Hos Musk består kroppen av fabriker, servrar, fordon och satelliter – ett teknologiskt nätverk med hans majestät själv som samordnande centrum.
Det är också så man behöver förstå hans aktivitet på plattformen X, som han tog kontrollen över 2022. Det som ofta tolkas som ketamindopad urartning är i själva verket ett stresstest: ”Kan jag styra hela världsekonomin?” Enstaka inlägg om Tesla eller Dogecoin får kurser att röra sig i realtid. Uppmärksamhet blir en råvara.
En annan röd tråd i Elon Musks tänkande är demografin.
Han återkommer gång på gång till hotet om ”befolkningskollaps”, trots att prognoserna pekar mot tio miljarder människor omkring år 2080. Men hans oro, noterar författarna, är selektiv. På X skriver han att ”vita människor är en snabbt minskande minoritet” och att ”låga födelsetal är det största hotet mot västvärlden”.
Slobodian och Tarnoff placerar detta i ett historiskt sammanhang. I apartheidtidens Sydafrika talades det om att bli ”översvämmad” och om att vinna en ”kapplöpning i barnafödande”. Samma logik återkommer när Musk varnar för ett ”folkmord mot vita”.
Skillnaden är att det i dag finns nya verktyg för fortplantning. Elon Musk umgås med pro-natalister som Simone och Malcolm Collins, som spekulerar i artificiella livmödrar för att skapa reproduktion i industriell skala. I ett sms till högerinflueraren Ashley St Clair – som menar att han är pappa till hennes barn – skriver Elon Musk att mänskligheten måste nå ”legionnivå före apokalypsen”, och att detta kommer att kräva surrogatmödraskap.
Det här är mer än bara snack. Elon Musk backar upp idéerna med institutioner.
Den inhägnade miljön viskar om en annan samhällsmodell, även kallad ”enklavkapitalism”: fabriker, skolor och familjer, organiserade runt en företagsledare och patriark
På Space X grundar han skolan Ad Astra, och därifrån växer ett helt kluster av utbildningsinstitutioner fram kopplade till hans företag, varifrån barnen bokstavligen flyttas in i produktionsmiljön. Precis som Henry Ford har Elon Musk byggt en hel stad, men den här gången på amerikansk mark. Den inhägnade miljön i Starbase viskar om en annan samhällsmodell, även kallad ”enklavkapitalism”: fabriker, skolor och familjer, organiserade runt en företagsledare och patriark.
”Muskism” är en djupt kritisk bok, och det är inte förvånande. Quinn Slobodian har i flera uppmärksammade verk, som ”Globalister”, ”Crack-up capitalism” och ”Hayek’s bastards”, närgranskat sprickorna i vår tids kapitalism. De är omistliga för att förstå hur det nyliberala projektet inte alls går ut på att avveckla staten, utan snarare på att omforma den för att skydda marknaden från demokratiskt inflytande.
Intressant nog hittar författarna en progressiv potential hos Elon Musk, som faktiskt visat att elbilar kan produceras i stor skala. I en av de fyra möjliga framtider som boken skisserar återvänder han till rollen för att bidra till en avkarboniserad ekonomi. Allt beror på hur symbolisk och permanent övergången är från de smärtare elbilarna som kördes av klimatmedvetna lattepappor, till den Cybertruck som ser ut att vara byggd för apokalypsen.
Den värsta framtiden de tänker sig är muskismen som samhällssystem: där födelsetalen kopplas till civilisationens överlevnad, och där teknologin används för att föda fram rätt barn. Ett samhälle som samtidigt blir mer övervakat. I en av bokens framtidsscener identifierar AI människor på gatan, flaggar avvikelser och utlöser ingripanden i realtid. Staten finns kvar, men som ett gränssnitt – ”begripligt för algoritmer”.
Det ligger nära till hands att kritisera bokens överdrivna fokus på en individ. Elon Musk ges en nästan gudalik förmåga att få planer att gå i lås. Men det är samtidigt också dess poäng.
Karl Marx skrev i ”Louis Bonapartes artonde brumaire” (1852) om hur historien ibland tycks samlas i en enskild person – i det fallet Napoleon III – som i själva verket bara koncentrerar större krafter i samhället.
Med den företagsstruktur som vuxit fram sedan 1980-talet, där grundare och ägare tillåts närmast kejserlig makt över sina bolag, och med en ojämlikhet så skriande att det talas om ”teknikfeodalism”, kan förvuxna pojkar som Musk, Zuckerberg och Bezos alltmer obehindrat förverkliga sina barndomsdrömmar.
Och resten av oss får leva med konsekvenserna.
Läs mer:
Quinn Slobodian: Gaz-a-lago är den radikala techhögerns dröm
Reportage om Elon Musk, aveln och arvet
