Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Christian Rück
”Generation trauma. Blir vi skörare i en tryggare värld?”
Albert Bonniers förlag, 239 sidor
Den unge konstnären Nikolai Torgersen gav under fjolåret ut en hyllad debutroman i Norge. På svenska just utkomna ”Gatorna där jag levde” (Norstedts) skildrar en barn- och ungdomstid i det moderna trasproletariatet, där föräldrarnas obetalda räkningar och tomma ölburkar staplas på hög i socialbostadens kök. När familjen till sist blir vräkt lever Torgersen som tonårig hemlös, med eget missbruk i full blom. Erfarenheterna han beskriver är, minst sagt, traumatiska.
Jag läser hans berättelse parallellt med Christian Rücks nya bok. Den svenske psykiatriprofessorn har de senaste åren befunnit sig på en facklitterär expedition i det mänskliga psyket. ”Generation trauma” är sista delen i en ”lidandets trilogi”, där föregångaren, ”Ett liv värt att leva”, tilldelades Augustpriset för bästa fackbok 2024. Den tecknade självmordets historia, medan den sista delen rör sig i det smärtfyllda gränsland mellan liv och död som är trauma.
Våldtäkter. Terror. Naturkatastrofer. Krig. Under livets gång ställs många av oss inför händelser vi är maktlösa inför, och som påverkar på djupet. Det är dessa revor och sår i psyket som kallas trauma. Men den senaste tiden har, förklarar Rück, begreppet vattnats ur. Självhjälpsförfattare och sociala medieprofiler har börjat droppa ned annat i definitionen. Han skriver: ”Man talar ibland om en traumakultur i vår samtid, där trauma blivit ett centralt sätt att förstå identitet, lidande och sociala relationer, samtidigt som begreppet vidgats till att omfatta allt fler vardagliga erfarenheter.”
Har dina föräldrar råkat titta bort någon gång när du var ledsen som barn? Trauma. Har du svårt att få tråkiga saker gjorda på jobbet? Du lider antagligen av posttraumatiskt stressyndrom.
Slutpunkten är att gränsen mellan frisk och sjuk blir ett gungfly. Alla friska blir sjuka och tvärtom
I boken utforskar Rück konsekvenserna av den här begreppsförskjutningen. Visst är det bra att vi fått större kunskap om psykologiska och psykiatriska sjukdomstillstånd, menar han. Men samtidigt riskerar vi att den språkliga glidningen, ”där allas ex-partner är narcissister eller har borderline”, stjäl orden från dem som verkligen behöver dem. Slutpunkten är att gränsen mellan frisk och sjuk blir ett gungfly. Alla friska blir sjuka och tvärtom. Så varför ska alls samhället investera dyra resurser i att försöka hjälpa?
Till den sortens frågor tar Rück läsaren via avstickare i fascinerande nutidshistoria, som då personlighetsklyvning var tidningarnas favoritdiagnos och när trendhypotesen om bortträngda minnen gjorde Thomas Quick till seriemördare. Som författare har psykiatriprofessorn lyckats lösgöra sig väl från akademins ramar, utan att för den skull brista ut i några lyriska stordåd. Över bara drygt 200 sidor håller han sig dessutom föredömligt kort.
Diskussionen om det som kallas traumakulturen är polariserad. På ena kanten finns röster som menar att folk som mår dåligt bara borde skärpa sig. Rücks strama stil håller honom borta från skuldbeläggande. När ”Generation trauma” är som mest lyckad öppnar den i stället för ett bredare samtal om vilka gemensamma ideologiska vägval som ligger bakom vår tids förtjusning vid ”det nya terapispråket”.
Där krokar forskaren Rücks tankar in i konstnären Torgersens. Från sitt tidigare utanförskap resonerar norrmannen kring hur ”medelklassmonstret”, med sin vilja att optimera livets alla områden och sin outsinliga törst efter bekvämlighet, har marginaliserat allt som inte är att ”ha det bra!”. ”När vi har fått det bra återstår bara att få det bättre”, fastslår Torgersen, som menar att delar av det armod han själv levt i som hemlös förr snarare hade betraktats som genomsnittlig askes.
Rück uttrycker det så här: ”Där det förr handlade om att göra rätt, oavsett hur det kändes, ligger fokus i dag i vårt samhälle i högre grad på att må bra”. Och när välmående blir meningen med livet, blir allt som är svårt eller dåligt en avvikelse, något sjukligt.
”Generation trauma” nyanserar samtidsdebatten. Och vittnesmål som ”Gatorna där jag levde” påminner om det tidlösa värdet i empati.
Läs fler texter av Sara Martinsson och andra av DN:s bokrecensioner