Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Mötet mellan Fröken Snusk och Sverigedemokraterna är ett praktexempel på hur två verksamheter som passerat sin relevans-zenit helt felbedömt den andras kapacitet att bjuda på ”ett lyft”.
Ekvationen är egentligen okomplicerad. Varumärket Fröken Snusk skadades av att producenten Rasmus Gozzi dumpade den första fröken, den betydligt mer gillade Felicia. Därför vänder man sig nu till Sverigedemokraterna för att få en boost.
Partiet har en mångårig historia av att älska exakt alla som säger ”heja Jimmie – ut med packet”. Nya Fröken Snusk klev således upp på scenen bredvid Åkesson i början av augusti för att utbrista ”Gimmie, gimmie, gimmie, some love for Jimmie”.
Gozzi har sedan dess pumpat ut AI-genererad content med sig själv, Fröken Snusk och Jimmie Åkesson som dansar under partiets ”åk hem”-annonser på Stockholms centralstation.
De främlingsfientliga är alltså, helt uppenbart, Frökens nya nischpublik.
Hon avbokades i samband med detta från Karl-Oskardagarna i Växjö. Och då ingen skitsak någonsin är för liten för SD:s propagandakanaler blev Fröken Snusk en martyr, krossad av Karl-Oskardagarnas cancelkultur.
Att något får orimliga proportioner ska normalt resultera i framgång för både SD och Fröken. Så blev det inte riktigt. Förklaringen kan vara enkel.
Alla som gått eller ville gå på någon form av estetgymnasium minns de där äldre, häftigare, killarna som dök upp när man satt och drack folköl i en park. Skinnjackor. Ute flera dagar i veckan. Stammisar på sunkhaken där man ville hänga.
De hånglade med ens kompisar, köpte ut sprit och hade egna lägenheter där man fick festa. Året efter upprepades mönstret med nästa gymnasiekull.
Från en dag till en annan går de allt äldre snubbarna från att vara häftiga i gymnasiegängens ögon till att enbart framstå som äckliga
Det finns ett bäst före-datum på det här. Från en dag till en annan går de allt äldre snubbarna från att vara häftiga i gymnasiegängens ögon till att enbart framstå som äckliga.
Sverigedemokraterna ser ut att ha blivit de killarna.
2022 avgjorde de unga konservativa männen valet. De lockades av memes, nättrollande, rasism, pattar och billigare bensin. Då var Åkesson 43 och kunde tydligen ännu framstå som relaterbar och skön.
En Matthew McConaughey från filmen ”Dazed & confused” som säger: ”That’s what i love about ’em high school girls. I get older, they stay the same age.” Fast om gamerkillar.
Nu är Åkesson nästan 50, ser ut som en ölstinn Ekeröfarsa i hawaiiskjorta och fedora. Och de unga killarna har börjat röra sig någon annanstans. SD ser ut att backa i väljarstöd från 2022.
Då var provokationen med ”återvandringståget” en kampanjsuccé. Nu ser vi regelrätt vit makt-retorik på Stockholm centralstation. I stället för att ironiskt anspela på främlingsfientlighet blev den rakt av grym och hjärtlös.
Bussannonser föreslog hemresor till Mogadishu – och de som sårades var hårt arbetade somaliska busschaufförer i Västergötland. Inte blåhår på Södermalm.
Det tyckte ingen alls var kul. Och om någon nu tyckte det så finns i dag mobilkameradespoterna i Örebropartiet som gör det ännu hjärtlösare och säger det ännu vidrigare.
Trollfabrikens meme-strategier som tidigare fungerat så bra känns förlegade. Åkesson blev till en rasistgubbe som försöker vara ball med hjälp av prylar ur Hobbex-katalogen.
Jag skulle låta mer hoppfull om inte allt kändes så sunkigt.
Vår evige partiledare säger sig sikta på att bli statsminister 2030. Då är han 50 plus. Frågan är om vi då inte har landat i stadiet ”direkt obehaglig”, hur mycket gratis energidryck och AI-genererad hjärnröta SD än lockar kidsen med.
Nu är jag så klart ingen partistrateg, men just gubbsjuk stämning låter som en rätt misslyckad party-vibe om man vill locka till sig unga.
Läs fler krönikor av Johannes Klenell