Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När Robert Richens greps för mordet på sin ex-fru blev hans sammanbrott snabbt allmän internetegendom. Det skedde i februari, i Oxford, och polisens kroppskameror fångar ögonblicket då han inser vad 16 års fängelse kommer innebära:
”Jag kommer missa släppet av ’GTA’”, utbrister han med darrande underkäke.
Det bottenlöst becksvarta i att gripas för mord men att hjärnan uttrycker sorg över en missad produktlansering är som taget ur själva ”GTA”-serien.
”Grand theft auto” är ett av spelvärldens mest framgångsrika verk och har sålts i en halv miljard exemplar världen över. Den senaste delen, ”GTA 6”, släpps i slutet av november, efter att skjutits fram två gånger. Prognosen pekar på intäkter om 50 miljarder kronor bara under premiärveckan.
Det är med andra ord kulturellt förminskande att tala om ett spelsläpp, när det snarare påminner om en mindre omfördelning av världsekonomin.
Samtidigt är det lustigt att just ”GTA” blivit föremål för en sådan konsumtionshysteri. Få kulturella verk har ju ägnat lika mycket tid åt att håna kapitalismens klappjakt. Inte sedan Steinbecks, eller kanske Springsteens, storhetstid har någon med samma envetenhet återvänt till den amerikanska drömmens skuggsida.
Spelserien handlar återkommande om människor som får höra att vem som helst kan bli vad som helst. I fyran var huvudpersonen en immigrant från Balkan, i femman bland annat en svart ung man från Los Angeles fattigare kvarter. De når alla samma slutsats: klassresan är fortfarande möjlig, men de mest verklighetstrogna karriärvägarna är knarkhandel, rån och bilstöld.
Klassresan är fortfarande möjlig, men de mest verklighetstrogna karriärvägarna är knarkhandel, rån och bilstöld
Att den sjätte delen ska utspela sig i Florida känns oundvikligt. Ingen annan delstat rymmer så många amerikanska drömmar samtidigt: pensionärens paradis, immigrantens Miami, miljardärens Palm Beach, arbetarklassens trailer parks, Disneys artificiella utopi. I ingen annan delstat är steget heller så kort mellan Eden och Inferno, där begreppet ”Florida man” på internetspråk blivit synonymt med en sorts beteende som, försiktigt uttryckt, väcker frågor om civilisationens faktiska genomslag (”Florida man”-rubriker kompletteras ofta med orden ”metamfetamin” eller ”alligatorer”, eller både och).
Man pratar ibland om Poes lag, den som stipulerar att parodin och verkligheten blir gradvis svårare att skilja åt, och här är ett praktexempel. För hur ska Rockstar göra med detta spel? Alltså rent konstnärligt?
Det var bättre förr, eller i alla fall lättare, åtminstone 2013. Då kom ”GTA 5” och världen var förhållandevis sansad. Den gick att satirisera. Man kunde bygga humor på överdrifter kring vapenkultur, politik, kändisar, konsumtion, sex, konspirationsteorier och rent allmänt skruva upp den amerikanska vulgariteten tills samhällets absurditet blev synlig.
Men 2026, nä, jag behöver inte ens färdigställa den meningen.
Strömningstjänsten har köpt ensamrätten till några minuters reklamfilm, för en summa som gissningsvis skulle bära ett normalstort land genom flera lågkonjunkturer
Ett annat exempel på att verkligheten hunnit varva dikten finns dessutom i själva lanseringen av ”GTA 6”. I dag, torsdag, visar Netflix spelets senaste trailer. Strömningstjänsten har köpt ensamrätten till några minuters reklamfilm, för en summa som gissningsvis skulle bära ett normalstort land genom flera lågkonjunkturer.
I sex timmar varar försprånget, sedan släpps filmen gratis för alla andra.
Vi har alltså nått ett stadium i konsumtionssamhället där reklam har blivit betal-tv, något man tecknar abonnemang för att få titta på. Rockstar har därmed gått i sin egen fälla och blivit det man ägnat tre decennier åt att förlöjliga.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström