Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Massflykten och den ekonomiska politiken har gjort Kuba och Venezuela hjälplösa. Bägge länderna hörde en gång till Amerikas mest högutbildade och lockade investerare. I dag producerar de ingenting. Iran, som också är ett konkursbo och som också mist sina flesta högutbildade, har en brokig flora av tekniska näringar, från cyber till missiler – och drönare av sådan kvalitet att stormakten Ryssland länge var beroende av dem. (I dag tillverkar Ryssland egna kopior av Irans drönare.)
Israel, med en tiondel av Irans befolkning, har en nästan dubbelt så stor ekonomi och är världsledande ifråga om missilskydd. Under tolvdagarskriget i juni i fjol bombade Israel Irans missilprogram dag och natt. Benjamin Netanyahu meddelade i triumf att Iran var satt ur spel för lång tid framåt. Men strax var missilproduktionen i gång på nytt och tunnelsystemen där missilramperna göms hade reparerats.
Det isolerade Iran med dess fanatiska religiösa ledare har långt fler ingenjörer per capita – många av dem kvinnor – än det rika Saudiarabien, som skickar alla unga snillen till USA:s bästa universitet. Saudierna, som köper alla de bästa amerikanska vapensystemen, lever i skräck för Irans hemgjorda projektiler. Varför är Iran effektivt, medan Kubas och Venezuelas industrier är ruinlandskap?
Ett skäl, som Donald Trump inte tycks känna till, är att miljoner iranier är lojala med regimen och identifierar sig med dess mål. På Kuba och i Venezuela finns ingen som identifierar sig med regimens påstådda ideal, inte ens ledarna. Alla vet att ”revolutionen” är en maktapparat rätt och slätt. I samma ögonblick som USA:s kommandosoldater fört bort Nicolás Maduro var diktatorns närmaste krets redo att göra upp med Trump.
Inga av hennes anhängare protesterade då Delcy Rodríguez satte sig i knät på Donald Trump.
Regimen hade kunnat göra motstånd, men inte bara Delcy Rodríguez, som nu är Trumps tjänare, utan hela ledarskiktet var med på noterna. Det är samma psykologi som när ett mindre brottsgäng väljer att uppgå i ett större, hellre än att försvara sitt revir till sista blodsdroppen. De kubanska ledarna i sina skyddade bostadsområden lever sina lyxliv ännu längre från folket än Maduros krets gör. Också de har signalerat respekt för Trump. Inte ett ord om militärt motstånd eller marxism.
Venezuelas och Kubas styrande eliter har inga ideologiska förhinder. Deras marxism är ett flagnat smink, deras paroller berör ingen. De vill slå vakt om sina privilegier. Om det inte går så vill de överleva. Liksom Venezuelas styrande slåss om andelar i knarksmugglingen så tampas Kubas härskarfamiljer med hur turisterna, Kubas enda gångbara råvara, ska fördelas.
Iran är en annan värld. Också där blomstrar korruption och vanstyre och ekonomin är deformerad av revolutionsgardets många monopol. Men ett par av landets nittio miljoner är redo att dö, och att döda, för regimen och för saken. Deras energi och motivation har försatt berg. Regimens stormaktsvision, som möter sådan avsky hos de flesta iranier, var på god väg att realiseras då allt vändes upp och ned i oktober 2023. Under Irans ledning upprättade Irans skyddslingar i Gaza, Libanon och Jemen fungerande samhällsstrukturer och vapenproduktion i stor skala.
Inga av hennes anhängare protesterade då Delcy Rodríguez satte sig i knät på Donald Trump. Presidenten efterlyste häromdagen en iransk Delcy. Om någon sådan skulle anmäla sig skulle han – ingen ”hon” är tänkbar där – strax slitas i stycken av sina egna. På fredagen beklagade den fredlige president Masoud Pezeshkian drönarangreppen mot grannländerna. Strax kom en skarp tillrättavisning från revolutionsgardet, som underströk: Presidenten har fel, attackerna mot arabländerna är legitima.
Läs mer:
Nathan Shachar: Flottan är ur spel – därför kan Iran ändå blockera sundet
Trump vill vara med och utse Irans nästa ledare
