Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Fram till Israels val i november 2022 reglerade Osloavtalet vardagen på Västbanken: Vem styr vilka områden? Vilka styrkor rör sig på vilka vägar och på vilka klockslag? Hur ersätts palestinierna för moms och tull som drivs in av Israel? Hur betalar palestinierna för israelisk elektricitet?
Israels extremnationalister, som fick nyckelportföljer efter valet 2022, arbetar för att skrota detta ramverk – både formellt och på marken. Premiärminister Benjamin Netanyahu har gett dem nästan fria händer, men han har inte velat irritera omvärlden med att officiellt säga upp Osloavtalet.
För finansminister Bezalel Smotrich och polisminister Itamar Ben-Gvir är ”Oslo” inte namnet på en fjärran huvudstad, utan på allt de avskyr mest. ”Oslo” för dem betyder delning av Israels land i två stater och slutet på drömmen om Hela Israels Land. Premiärminister Yitzhak Rabin, som skrev under Osloavtalet och mördades för det 1995, var i deras ögon en förrädare.
Sedan de tillträdde har Smotrich och Ben-Gvir fått mycket uträttat. Det som omvärlden märker av deras framfart är de dagliga överfallen på palestinska civila. Men Ramallahs svåraste politiska huvudvärk är saker som ger färre rubriker: 26 israeliska bosättningar har etablerats inne på det självstyrande palestinska B-området, stick i stäv med Osloavtalet, samtidigt som Israel fryser en allt större del av sina obligatoriska överföringar till självstyret. Palestinska statsanställda får numera bara 50–60 procent av sin lön.
Normalt skulle dessa avtalsbrott ha utlöst häftiga reaktioner. Men i dagens läge – med allt som utspelats från Jemen till Iran, Gaza, Syrien och Libanon – drunknar de palestinska nödropen i det större larmet. Palestinierna har 30 000 soldater (som i Osloavtalet kallas ”poliser”). Om Israels koalition överlever valet i oktober kommer dess extremister att ställa det som villkor att Osloavtalet sägs upp och de palestinska styrkorna avväpnas. Vad gör president Mahmoud Abbas då?
Sommaren 2000, då palestinska styrkor vände sina vapen mot Israel, utbröt ett flera år långt krig och självstyret krossades. President Mahmoud Abbas vet att de som vill bli kvitt hans regim och ockupera hela Västbanken skulle jubla över väpnat palestinskt motstånd och ett svepskäl att slå till med full kraft. Och i dag finns det inte, som 2005, någon George W Bush i Washington som kommer att tvinga Israel att hålla fast vid Osloavtalet.
De självstyrande områdena, A-området och B-området i Osloavtalet, är som öar i ett hav, där havet är det av Israel kontrollerade C-området. Enligt det så kallade ”Oslo II”-avtalet från 1995 råder ”fri rörelse” för palestinier mellan deras självstyrande zoner. Vägspärrar får upprättas av Israel endast under akuta kriser.
Sedan 2023 är antalet vägspärrar nära 1 000 och resor mellan palestinska städer tar många timmar – i ett område stort som halva Skåne – trots att antalet palestinska terrordåd på Västbanken är på rekordlåg nivå. Detta tack vare det mycket effektiva samarbetet mellan palestinska och israeliska underrättelsetjänster – en av de få Osloparagrafer som Israel fortfarande honorerar.
Experten framför andra på dessa saker är Dror Etkes från organisationen Kerem Navot. Han säger till DN:
– Bosättningarna är bara en liten del av det som händer. Bosättare bygger och blockerar vägar och tar över stora ytor inne på palestinskt område. De har drivit bort 150 palestinska grupper av odlare och herdar i C-området, men deras mål är att ta kål på Osloavtalet, och de är därför i full färd med att göra intrång i B-området, och på ett par ställen också i A-området. [A-området är de palestinska städerna, där de palestinska styrkorna är baserade.]
En före detta palestinsk minister, som var med och förhandlade fram Osloavtalet, säger till DN:
– Den dag Israel formellt säger upp avtalet och kräver att vi lägger ned vapnen så kommer våra ledare inte längre att kunna böja sig för Israels diktat. Så snart vi lämnar över våra vapen kommer bosättarna att parkera sig inne i våra städer. Gud give att omvärlden, eller Israels väljare, ser till att avstyra detta, annars kommer blod att flyta. Vi palestinier är för svaga för att påverka utvecklingen.
Läs mer:
Emma Bouvin: Till slut var det någon som satte ner foten