Guldpalmsregissören Ruben Östlund har visserligen fått skjuta upp sin omtalade Cannes-flight – ”The entertainment system is down” är flygfärdig först nästa år. Men redan på fredag landar en annan originell svensk regissör på franska rivieran. I bagaget har Niki Lindroth von Bahr med sig en excentrisk kortfilm som också kretsar kring flygresor och skärmberoende.
– Haha, ja visst är det ett märkligt sammanträffande? Det känns nästan som om ”The end” är en förfilm till Rubens film, även om det inte alls var planerat så. Kanske borde jag döpa om min film till ”The entertainment system is up”? ler Niki Lindroth von Bahr och påpekar att hon pitchade sin idé redan 2022.
Den 20 maj är det världspremiär för hennes mörka undergångskomedi med den ödesmättade titeln ”The end”. På sedvanligt maner får skådespelare ge röst åt handgjorda djurdockor i miniatyr som filmats med extremt tidsödande stop motion-teknik som resulterar i en handfull sekunder film per dag.
Återigen handlar det om ”djur med ångest i själlösa miljöer”, får att låna hennes egna ord. Efter att ha varit på bensinmackar, shoppingcenter och vårdcentraler utspelar sig ”The end” mestadels på en flygplats.
– Jag dras ju lite de här antiestetiska och ångestladdade miljöerna. Flygplatser har en spännande blandning av glamour och hotfullhet. Man kan köpa en Ralph Lauren-skjorta eller en jättedyr smoothie – och samtidigt ska man gå genom olika kontroller där man tvingas stå med armarna upp i luften. Jag har själv blivit indragen i förhörsrum på oklara grunder flera gånger, berättar Niki Lindroth von Bahr som i filmen spelar en fluga som kallas in på en kontroll där hon får existentiella frågor om livet efter döden.
I övrigt har hon anlitat ett imponerande uppbåd av skådespelare, artister och konstnärer som ger röst åt hennes handgjorda djurdockor som blivit allt mindre människolika med åren. I kortfilmen ”Något att minnas” valde hon djurarter som Anticimex stämplar som skadedjur och i den musikalpeppiga ”Min börda” prioriterade hon arter som oftast används i djurförsök.
– Numera tycker jag att det är mer spännande att jobba med insektslarver än gulliga kaniner, sammanfattar hon.
I ”The end” får den legendariske Dexys Midnight Runners-sångaren Kevin Rowland låna ut sin grötiga soulröst till en slemmig snigel som säljer dyra designväskor i albinokrokodil och andra varor i taxfree-butiken.
– Jag ville att butiksbiträdet skulle ha något melodiskt och lockande över sig. Först tänkte jag på Sebastian Tellier, men Kevin Rowland har en unik och förförisk röst som passade perfekt, säger Niki Lindroth von Bahr, som länge varit ett inbitet Dexys Midnight Runners-fan.
”The end” börjar på en turbulent flight där ett gammalt strävsamt skorpionpar (Carl Johan De Geer och Marianne Lindberg De Geer) sippar på gin & tonic och tittar på dejtingsåpan ”The Rose”, en parodi på ”Bacholerette” där kaninen Peter (Alexander Skarsgård) söker kärleken. Bäddat för en tilltagande katastrofstämning när planets pilotpadda (Arja Saijonmaa) inte lyckas få kontakt med kontrolltornet, eftersom samtliga anställda är uppslukade av samma romantiska realityserie.
– Det är ju bekvämt med ständig underhållning; man slipper ju ta tag i de svåra frågorna, särskilt för mig som är lite ångestriden och depressiv. Att fly in i nya tv-serier hjälpte mig efter min mammas död – men frågan är ju vad skärmberoendet gör med oss på längre sikt, ler hon.
Filmen kan beskrivas som en existentiell tripp som hämtat inspiration av alltifrån David Lynch till Dantes ”Den gudomliga komedin”. Hon liknar Limbokretsen – den första cirkeln i Dantes helvete – vid flygplats som också är ett slags gränsstation, ett diffust ingenmansland.
– Limbo består ju av själar som ju egentligen inte riktigt gjort något fel eller syndat men ändå bara snurrar runt och längtar efter något mer. Jag tyckte det var vackert och rörande, och såg flygplatsen som ett slags Swedenborgskt rum, ett mellanläge med referenser till Hades och dödsriket, berättar Niki Lindroth von Bahr.
– Även om jag alltid intresserat mig för undergångsskildringar så är detta mer på ett personligt plan. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att slutet är inspirerat av Gustav Dorés teckningar till ”Den gudomliga komedin”. Jag fascinerades av bilderna där själarna rör sig i en virvel, och ville försöka tolka den känslan – att det ändå finns en möjlighet att ta sig vidare.
Hennes humoristiska filmer brukar visserligen röra sig i de melankoliska rummen, men ”The end” fick en oväntat existentiell tyngd när hennes pappa gick bort mitt under manusarbetet. I samma veva föddes hennes andra barn.
– Under manusarbetet var det både hospice och BB. Det födde en massa tankar om livet och döden som jag verkligen tror färgade filmen. Men jag vill gärna jobba intuitivt och låta mina känslor och funderingar styra mitt konstnärliga arbete, säger Niki Lindroth von Bahr.
Just nu jobbar hon med manuset till sin första långfilm som utspelar sig i samma sorts sorglustiga antropomorfa universum med hennes karakteristiska dockdjur. Filmen är både inspirerad av Lars von Triers ”Riket” och David Lynchs ”Mulholland drive”.
– Det ska handla om en finanskris i Sverige som övergår i någon sorts lite övernaturlig mardröm på slutet. Vi följer riksbankschefen och finansministern som måste hantera den här krisen på olika sätt. I takt med att de utsätts för mer och mer inre och yttre påfrestningar leder det till ett slags identitetsupplösning och uppdaterad verklighet, ler Niki Lindroth von Bahr.
För drygt fem år sedan gjorde hon den andra delen i Netflix-produktionen ”The house”, en episodfilm om ett hus i tre olika tidsepoker. Niki Lindroth von Bahr regisserar den andra episoden, där råttor gestaltar människor och Pulp-sångaren Jarvis Cocker spelar en girig byggmästare som drömmer om snabba cash men drabbas av bakslag, bland annat en fullskalig invasion av pälsängrar.
Arbetet med de internationella samproduktionerna ”The house” och ”The end” har gett henne värdefull erfarenhet inför långfilmsdebuten.
– Även om det ett litet logistiskt helvete att bygga mullvadsdockor som skulle skickas mellan Sverige, Frankrike och Danmark – så var det väldigt lärorikt.
Just nu är hon lite lättad över att ta en paus från det mödosamma slitet i animationsstudion för att åka till södra Frankrike.
– Jag har byggt grejer som en galning under se senaste åren. Det bli skönt att slippa ha frigolitdamm i bh:n och kravla runt på studiogolvet på alla fyra med spackel i håret. Det ska bli kul att få se solen i Cannes, presentera den nya filmen och hitta på nya idéer, säger hon.
På fredag landar Niki Lindroth von Bahr på festivalen i sällskap med en utvald liten vip-skara miniatyrdjur som ska göra pr för ”The end”.
– Jag håller på att bygga en massa små solglasögon till djuren som ska med. Att bli uttagen i Guldpalmstävlingen är ett kvitto på att vi har gjort något rätt efter år av massivt slit.
Fakta.Niki Lindroth von Bahr
Konstnär, filmare och scenograf. Född 1984 i Stockholm. Utbildad scenograf och internationellt erkänd för sina stopmotion-filmer, som visats och prisats på festivaler som Cannes, Berlin, Toronto och Sundance.
Aktuell med kortfilmen ”The end” som tävlar om Guldpalmen i Cannes. Filmen är producerad av Kalle Wettre (Malade AB) i samproduktion med franska Les Valseurs och danska WiredFly.
Filmens röster görs av bland andra Alexander Skarsgård, Noomi Rapace, Tuva Novotny, Denis Lavant, Kevin Rowland, Arja Saijonmaa, Johannes Bah Kuhnke, samt Carl Johan De Geer och Marianne Lindberg De Geer.
Har tidigare tävlat i Cannes med den Guldbaggebelönade kortfilmen ”Min börda” (2017), som vunnit över 80 internationella priser, bland annat Short Cuts Award (Toronto) och Le Cristal (Annecy). Utsågs 2026 till en av de 100 bästa kortfilmerna genom tiderna av 250 europeiska filmkritiker.
Har även regisserat kortfilmerna ”Tord och Tord”, ”Något att minnas” och ett avsnitt av Netflix-antologin ”The House” (2022).
Läs mer: Animerad fabelvärld med ömsint skruvade tablåer
