Skakigt närgångna ”Left-handed girl” förtrollas av metropolen Taipei

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

”Det känns som en magisk plats”, säger lilla I-Jing (Nina Ye) när hon obekymrat trängs i bilen med sin mamma (Janel Tsai) och syster (Shih-Yuan Ma). Den splittrade familjens ankomst till Taipei skildras delvis genom flickans hemmasnickrade kalejdoskop. Där andra ser storstadens stål- och asfaltsvirvel av vägar, broar, bilar och skyltar ser hon bara vackra färger och mönster. ”Så mycket trafik”, bryter mamman in med ett avförtrollande smakprov på den hårda verklighet som väntar.

Det där kalejdoskopet ser vi inte mer av, men den optiska lekfullheten är fortsatt stark i Taiwans Oscarbidrag ”Left-handed girl”, helt inspelad med iPhone 13. Skakigt energiskt och närgånget fångas metropolen med en entusiasm som är lika mycket det ivriga barnets som den kicksökande tonåringens och den stressade förälderns.

Förutom upp-i-ansiktet-närbilderna på ansikten gör sig den mobila inspelningstekniken påmind i starkt mättade färger och en utsmetande suddighet som förser moderna Taipeis stjärnhimmel på marknivå – lysrör, trafikljus, butiksskyltar, blinkande prylar – med glödande glorior. Himmel eller helvete? Allt beror på perspektiv – man kan ju som exempel jämföra med hur olika de små och stora i en familj kan uppleva ett besök på Mall of Scandinavia en stimmig lördag.

Kanske skvallrar världssynskonflikten om regissören Shih-Ching Tsous amerikanska filmerfarenheter? ”Left-handed girl” är hennes första långfilm i egen regi, men hon är väl bevandrad i branschen som parhäst till Sean Baker som häromåret belönades med Guldpalmen för ”Anora” (2024). Här är Baker inblandad som medförfattare och klippare. Av hans filmer påminns man denna gång mest om ”The Florida project” (2017), där socialrealistisk motellmisär kontrasteras mot Disney World-eskapism.

Mamman i ”Left-handed girl” hyr in sig på nattmarknaden för att driva nudelstånd. Ständigt oroas hon över den äldsta dottern, som snabbt och naturligt hamnar i den sortens stökiga sällskap som verkar ha legat bakom tidigare flyttar. Liksom den stora staden fångas även den lilla nattmarknaden som en labyrint, en livets hinderbana. Tuff eller rolig, beroende på vem som navigerar.

Vi får veta att äldsta dotterns pappa ligger för döden, vi möter en statusbrydd mormor, vi hör en grinig morfar skrockfullt beklaga sig över att I-Jing är vänsterhänt (en ”ond” hand, som hon själv omfamnar genom att snatta saker). Vi skymtar även mammans vuxna syskon som beter sig som bortskämda barn, mer upptagna av att racka ner än ställa upp.

Visst är det lätt att sympatisera med familjens svarta får, men ”Left-handed girl” lyser starkast i de dialogfria scenerna som helt ohämmat omfamnar seendet och stadens ljus. De sena, stora vändningarna orsakar störande detaljredovisningar som absolut kan vara viktiga att veta som manusförfattare, regissör och skådespelare – men som tittare?

Förvisso finns en poäng i att framhäva den självupptagna vuxenvärldens svagheter, men det sker på bekostnad av att den vänsterhänta flickan glöms bort. Och skulden för detta bär framför allt filmens föräldrar.

Se mer. Taipei på film: ”20 : 30 : 40” (2005), ”Miss Kicki” (2009), ”Ku bei” (2021).

Fler film- och tv-recensioner i DN