Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
De dyker upp strax efter chipshyllan: smågodismontrarna. Så välbekanta. Genomskinliga.
Blicken vandrar över godishavet. Och suget kommer. Som hos en alkoholist.
Men varför är det samma tråkiga sorter nästan överallt? Hallonlakritsskallar, Center och Ferraribilar.
Jag vill inte ha någon av dem.
Jag vill ha mina gammaldags tefat, där tungan får papperet att smälta. Eller colaflaskor som fräser i munnen.
Och framför allt vill jag ha mina älskade chocolate eclairs; dessa jordiska himmelriken av hårdseg smörkola, som långsamt mjuknar och frigör mjölkchoklad som virvlar ut över smaklökarna.
Gräddigt. Karamelligt. Sött.
Men det är åratal sedan jag njöt dem.
En godisjätte som heter Candy King har slukat konkurrenterna. Borta är Godisprinsen, Gottmix och allt vad de hette. Liksom chocolate eclairs.
Så likriktat. Så tråkigt.
Då väcks hjärnan av några röda och gröna bubblor. De pryder en liten, hopvikt godispåse av papper – ni vet, de som fanns på 1970- och 80-talen.
Den ligger där, obetydlig bredvid en nutida godispåse som plötsligt ser ut som en jätte.
Jag går vidare, närmast chockad. En smyggoogling vid hallonsafthyllan visar att en modern godispåse kan rymma 20 gånger så mycket som den från 1970-talet.
Hur kunde vi passera alla dessa frosseriets gränser – utan att reflektera?
På väg mot kaffehyllan googlar jag vidare.
Godispåsarna är en del av en jättetrend. Starbucks största lattemugg rymmer nära sex deciliter – fem gånger mer än en gammaldags skir kaffekopp på fat. Vinglasen har jäst och får plats för nästan en hel vinflaska.
Framme vid kaffehyllan slår hjärnan bakut.
Där har halvkilospaketet i stället krympt med en tiondel, till 450 gram.
Nästa smyggoogling radar upp förpackningarna som blivit mindre: Brämhults juice. Paradisasken. Magnumglassen.
Alltså: Behållarna vi själva ska fylla med hjälp av våra sönderscrollade impulshjärnor, har blivit större, så att vi ska köpa mer.
Men innehållet i färdiga förpackningar är mindre, för att vi inte ska märka alla prisökningar.
Man kan säga att vi får mindre för pengarna – men större plats att fylla.
Åter vid smågodismontrarna, slår jag ner blicken och vecklar upp papperspåsen, den som rymmer exakt 20 gånger mer än på 70-talet.
Läs mer:
n´Jonas förra kåseri: Jag har lagt min sista vilja i bankfack 98
n´Jonas-klassikern: Vart tog potatislanden vägen?
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
