Philippe Aghions ekonomiska forskning har fått genomslag över hela världen. Men till vardags rör han sig sällan utanför ett litet område på fyra, fem kvarter i centrala Paris.
Vi träffas just där, vid hans lägenhet i Saint-Michel på vänstra stranden och går till en typisk bistro på torget i närheten. Han arbetar två minuter härifrån, på College de France, där han ägnar sig åt den forskning om tillväxt och innovation som i fjol tilldelades Riksbankens pris för ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, tillsammans med forskarna Joel Mokyr och Peter Howitt.
Det är värmebölja igen och vi beställer in lätta, svalkande rätter – gazpacho, en ceasarsallad. Något ödesmättat ligger i luften efter en sommar av naturkatastrofer och geopolitiska kriser. Aghion ser både ljusglimtar och alarmerande risker i den närmaste framtiden. För en forskare som fokuserar på innovation finns enorma utmaningar i dagens Europa, inte minst här i Frankrike, säger han. I sin nya bok ”Kraften i kreativ förstörelse: Så skapas innovation och välstånd”, visar han vad Europa behöver göra för att undvika att halka hopplöst efter USA och Kina.
– Europa måste investera mycket mer. Vi står inför en relativ tillbakagång i förhållande till både USA och Kina. Under de senaste årtiondena har vi misslyckats med att implementera banbrytande innovation och produktiviteten har sjunkit jämfört med USA, samtidigt som klyftan ner till Kina minskar.
Han poängterar att han inte är någon pessimist när det gäller Europa. Tvärtom tror han att kontinenten står för många styrkor som kommer att vara ovärderliga i framtiden, men bara om de hanteras på rätt sätt.
– Min kritik kommer från någon som älskar Europa, som tror på de europeiska institutionerna och som vill att Europa ska lyckas. Jag tror fortfarande att utvecklingen går att vända, men bara om vi är ärliga med vad problemet är.
Aghions ekonomiska forskning har lockat anhängare både från höger och vänster. I Frankrike har han varit rådgivare åt såväl presidenten Emmanuel Macron som socialdemokraten François Hollande, medan förordet till den svenska utgåvan av nya boken är skrivet av den marknadsliberala debattören Johan Norberg.
Sedan Nobelpriset har han blivit en av Europas mest efterfrågade ekonomer och livet har blivit stressigare.
– Priset är ett verkligt erkännande och det var en stor lättnad för mina forskarkollegor. Men för mig är forskningen som en drog. Jag behöver forskningen. Sedan priset är mitt liv fullt av inbjudningar överallt. Fler universitet som vill utse mig till hedersdoktor, fler intervjuer. Det är kul, men jag får för lite tid för forskningen!
Något positivt med priset, säger han, är att det leder till fler konstruktiva möten med ledande politiker, statschefer, tungviktare i EU och på internationella institutioner – beslutsfattare som faktiskt kan ta till sig och implementera hans idéer om innovation och dynamiska ekonomier. Särskilt stor vikt lägger han vid samtalen med Mario Draghi, den italienska ekonomen och tidigare premiärministern, som förra året publicerade en ambitiös rapport om Europas framtid.
– Vi har begåvningarna, vi har forskarna, det är det inget snack om. Problemet är att många av de smartaste personerna försvinner till USA, för att det är där de stora pengarna finns, säger Aghion.
Han tror att den utvecklingen kan vända nu. Många forskare söker sig tillbaka till Europa, säger han, för att de inte längre står ut med Donald Trumps styre och hoten mot akademisk frihet. De tar hellre lite lägre lön för att veta att de kan fokusera ostört på forskningen och få en tryggare livsstil.
– Europa har den attraktionskraften och den är oerhört värdefull. Vi har en stark mjuk makt. Det är därför tunga namn inom medicin, AI, ekonomi och biotech nu kommer tillbaka hit. Vänner i USA har börjat höra av sig och fråga om jag vet något jobb här, i London, i Schweiz, i Tyskland, säger Aghion.
Som exempel nämner han två av Frankrikes ledande AI-forskare, Yann Le Cun och Arthur Mensch, som båda återvänt till Frankrike efter att ha jobbat i Silicon Valley och som nu leder två av Frankrikes mest omtalade AI-satsningar. Men för att Europa ska undvika att halka hopplöst efter Kina och USA på sikt behövs fyra omedelbara åtgärder, säger Aghion: en verkligt integrerad, inre marknad; mer risktagande och acceptans för misslyckanden; bättre forskningsfinansiering, med ett specifikt europeiskt organ för långsiktig högriskfinansering, och till sist ”det viktigaste av allt: utbildningen.”
Aghion har själv gjort en anmärkningsvärd intellektuell och ideologisk resa. Under uppväxten var han ”militant kommunist”, säger han, men blev senare mer marknadsliberal. Han ser dock en kontinuitet där han ända sedan ungdomen haft en övertygelse om att alla ska få samma chanser i livet.
– Det var faktiskt Olof Palme som förändrade mitt liv. Han visade att tillväxt och innovation kan samexistera med trygghet och en inkluderande samhällsmodell, säger Aghion.
Hans ekonomiska forskning om ”kreativ förstörelse”, där ny teknik ersätter gammal, ackompanjeras just av övertygelsen om en robust välfärdsstat och omfattande trygghetssystem, samt en aktiv industripolitik där staten har en betydande roll.
– I alldeles för många år styrdes Europa av Hayeks dogmatiskt marknadsradikala idéer. Vi behöver bort från det. Industripolitiken måste komma tillbaka.
Han skriver i boken om ekonomins ”gyllene triangel” där innovativa företag, en reglerande stat och ett aktivt civilsamhälle samverkar för att skapa en dynamisk ekonomi som inte skadar folk eller äventyrar medborgarnas trygghet.
Min pappa var nära den surrealistiska rörelsen. Vi tillbringade våra somrar hos Tristan Tzara
– Tar du bort ett av de elementen så kollapsar modellen. Just nu hotas alla tre, säger Aghion.
Hans egen uppväxt gav honom även lärdomar om det kreativa i ”kreativ förstörelse”. Aghion växte upp i den franska högkulturen. Hans mamma grundade modehuset Chloé och pappan var god vän med surrealismens ledande konstnärer och poeter, som Roberto Matta, Louis Aragon och Paul Éluard. Han hade modeskaparen Karl Lagerfeld som tyskalärare och tillbringade semestrarna i den fransk-rumänske poeten Tristan Tzaras sommarhus.
– Min mamma var en förebild för radikalt nytänkande. Hon förändrade fransk modeindustri med Chloé, när hon ersatte haute couture med prêt-à-porter. Min pappa var nära den surrealistiska rörelsen. Vi tillbringade våra somrar hos Tristan Tzara. Det var konstnärer och poeter som ville skapa en revolution. De lyckades inte riktigt, men det påverkade mitt sätt att tänka.
Är dagens Frankrike lika kulturellt dynamiskt som när du växte upp här?
– Då var Paris en fyrbåk. Alla ville vara här. I dag tror jag inte att vi har intellektuella på samma nivå som Sartre, Raymond Aron, Foucault.
Du, Thomas Piketty och Gabriel Zucman har i alla fall blivit världsberömda.
– Haha, men jag är ingen offentlig intellektuell. Jag sitter inte i tv-sofforna, och uttalar mig inte om allt som händer i världen. Jag är bara en ekonomisk forskare.
Läs mer:
”Europa behöver mer grönt industristöd”