Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
Mahler och Byström
Musik av Britta Byström och Gustav Mahler. Kungliga Filharmonikerna. Dirigent: Ryan Bancroft. Solist: Karen Cargill, mezzosopran. Recitatör: Susanne Rydén
Scen: Konserthuset Stockholm
En myrstack kan på avstånd se ut som ett enda stort myller. Tittar man närmare framträder ett helt samhälle av målmedvetna individer, med olika uppgifter och rörelsemönster.
Något liknande händer i Britta Byströms nya konsert för orkester, ”Seen from above”, som uruppfördes av Kungliga Filharmonikerna under onsdagen. Verket är inspirerat av den polska Nobelpristagaren Wisława Szymborskas poesi, som förenar underfundig humor och ironisk precision med existentiellt allvar.
Före musiken läser Susanne Rydén dikten som gett verket dess namn. Den inleds med bilden av en död skalbagge, vars ben ligger prydligt invikta mot magen. En egendomlig bild av ordning som ställs mot dödens kaos.
Byström vill inte illustrera dikterna, utan låter dem bli utgångspunkt för fria musikaliska associationer. Hon hämtar också inspiration från Per Nørgårds oändlighetsserie, där ett enkelt musikaliskt intervall kan utvecklas till alltmer komplexa strukturer. Hos Byström blir musiken en mosaik av självständiga instrumentstämmor som tillsammans bildar en enhet.
Musiken rör sig i korta, ofta ljusa fragment. Stråkar, träblås, bleckblås och slagverk träder fram växelvis. Snabba rörelser och återkommande mönster hakar i varandra, avbrutna av stora ackord eller plötsliga skiftningar i tempo och tonhöjd. Jag upplever hur perspektivet vidgas: först framträder enskilda instrumentgrupper i närbild, innan de smälter samman till en tätare helhet, som sedd ovanifrån.
De sex satserna skiftar i stämning, från det lekfulla till mer lyriska passager, och jag tycker mig också höra något av Szymborskas underfundighet i musiken. Verket väcker nyfikenhet och belönar den som följer dess många detaljer och mönster. För mig blir det stundtals mer intellektuellt engagerande än känslomässigt gripande.
Efter pausen följer Gustav Mahlers ”Blumine” och sånger ur ”Des Knaben Wunderhorn”, med den skotska mezzosopranen Karen Cargill som solist. Hon har en självklar pondus och en fin känsla för sångernas humor och lekfullhet, men kan lika obehindrat växla till ett mjukt, innerligt uttryck.
”Das himmlische Leben” och ”Urlicht” är något alldeles extra. Med fyllig klang och imponerande röstkontroll rör sig Cargill mellan det uttrycksfulla och det nästan svävande. Det var länge sedan jag blev så berörd av en solosång. Ryan Bancroft och Filharmonikerna följer henne lyhört, och låter både texten och röstens nyanser komma till sin rätt.
Läs fler konsertrecensioner och fler texter av Anna Bjermqvist.
Läs mer:
Calidore String Quartet imponerar med smärtande nostalgi på Konserthuset
Spirituellt och anekdotiskt uruppförande av Turnages gitarrkonsert i Örebro