Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Ungdomsbok
Mats Berggren
”Inga ögon möter mina”
Opal förlag, från 12 år
”Inga ögon möter mina” är den åttonde fristående delen i serien om livet som ung i den fiktiva förorten Alsta. Tidigare böcker har, med ett gäng Alstaungdomar som utgångspunkt, diskuterat ämnen som hedersvåld, gängkriminalitet och klimataktivism. Flera av dem har hyllats för sin inkännande gestaltning av aktuella och komplexa problem.
I ”Inga ögon möter mina” skildras en ny generation ungdomar. Robin är ensam efter att bästa vännerna valt gatan framför datorn, och hopplöst förälskad i Fedra, lillasyster till Daniel från tidigare verk i serien. Handlingen är tydligt inspirerad av den rasistiska skolattacken i Trollhättan 2015. En dag attackeras Robins skola av en maskerad man med svärd i jakt på elever med utomeuropeisk bakgrund. Robin hamnar plötsligt öga mot öga med mördaren men överlever genom att låsa in sig i ett förråd.
Den skrämmande händelsen är dock snabbt avklarad och resten av romanen behandlar helt andra teman. Det är en förvånande utveckling. Om huvudpersonen hamnar mitt i en skolattack förväntar man sig att det ska vara av betydelse för den fortsatta handlingen. Det erbjudande om ett psykologsamtal som Robin efter dådet avböjer läser jag som ett Tjechovs gevär. Inte kan han tacka nej till samtalsstöd, inte i en bok för ungdomar. Det kommer så klart gå honom illa. Han kommer att hemsökas nattetid, fördärvas och bli kriminell som sina barndomsvänner.
Inget av detta händer emellertid. Bristen på professionell hjälp har ingen som helst betydelse för händelsernas utveckling. Efter ett par sidor är det som att attacken aldrig hänt. Kanske är ”Inga ögon möter mina” ett bevis på att psykologsamhället är på utdöende? Kanske är det Berggren som vill visa att livet går vidare? Eller helt enkelt en brist på fokus och vilja att famna alltför mycket?
Trots sitt klara språk och starka driv är inte ”Inga ögon möter mina” lika helgjutet bra som några av de andra titlarna i Alstaserien. För många lösa trådar lämnas hängande. Mycket vatten har också runnit under broarna sedan första delen – ”En enda kväll” – gavs ut 2006. Då var den rasifierade förorten ett relativt nytt tema i svensk ungdomslitteratur. I dag är förväntningarna på ett inifrånperspektiv större. Även om Berggren visar stor lyhördhet för sina karaktärer saknas den lokalfärg och detaljrikedom som präglar många andra samtida titlar. Det är därför synd att det mycket mer originella temat skolmassaker inte ges mer utrymme i boken. Jag läser gärna mer om de andra familjer som drabbats, om dådets rasistiska motiv och konsekvenser.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
