Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vi befinner oss i det underliga politiska ögonblick efter ett val då alla anser sig ha vunnit, inklusive de som förlorat. Sossarna gör sitt sämsta val sedan 1928, men vann. Men de som förlorat mest, ur alla synvinklar, är Sverigedemokraterna. I skrivande stund har partiet backat med 3 procent. Ska man dra stora historiska växlar på detta? Är det ”business as usual” eller är det tiden som ömsar skinn? Det är kanske bägge sakerna samtidigt.
Till att börja med bekräftar valet en nedåtgående SD-trend från EU-valet 2024, då man för första gången backade, den gången med 2,4 procent. Nu sker det igen. Så varför?
Först försökte SD säga att det var för att många SD-väljare stödröstat på L – som i så fall hade räddat sig kvar i riksdagen med stöd från Sveriges mest högerextrema riksdagsparti. Sedan ändrade man sig och såg ”inget läckage” åt det hållet, och sade därmed som vanligt två motstridiga saker på en gång. (I SVT:s flödesdiagram ser det ut som om många moderater stödröstat på L – och att deras parti ändå dragit ifrån SD.)
De som oroat sett hur SD fjärrstyrt Tidö-regeringen i fyra år vill säkert växla in detta trendbrott i redig politisk valuta. Det är för tidigt, men lyfter man blicken från Sverigekartan kan man se hur högerpopulismens internationella rally stött på en vägbula. I Polen förlorade Lag och rättvisa makten – med en hårsmån – 2023. I maj gick Orbán på pumpen i Ungern: i bägge länderna har det inletts en process av ”re-demokratisering” där man försöker rulla tillbaka förstörelsen av demokratins institutioner. I oktober sätts den högerextrema Netanyahu-regeringen i Israel på prov. I november är det dags för ”midterms” i USA. Det är först under hösten vi får se om högerpopulismens våg börjat plana ut på bredare front.
Om så – vad betyder det i Sverige?
Samma människor som velat se de där ”hårda tagen” mot gängkriminella har också sett skötsamma och strävsamma människor utvisas av vad som måste beskrivas som rasistiska skäl
SD verkar inte ha grepp om förstagångsväljarna längre, vilket i sin tur kan bero på två saker. Många av dem har klasskamrater och vänner vars existensberättigande plötsligt ifrågasatts av Tidös SD-regisserade upphävande av uppehållstillstånd och osäkrande av medborgarskap. Samma människor som velat se de där ”hårda tagen” mot gängkriminella har också sett skötsamma och strävsamma människor utvisas av vad som måste beskrivas som rasistiska skäl. Och, inte att förglömma: många av dessa förstagångsväljare kan också ha en eller två föräldrar med rötter utomlands.
Effekterna av att med hårda lämpor och byråkratisk nit utvisa dem som inte passar in prokrustes-mallen ”etnisk svensk”, och tjänat någon krona för lite, ger till sist spridningseffekter i vardagen. (Att SD:s ungdomsförbund önskar sig ett svenskt ICE har inte heller hjälpt deras sak.) Väljarna verkar inte vilja fortsätta längre åt det hållet.
SD (och S) tappar också väljare inom LO-kollektivet: där spelar sådant som SD:s dribblande kring arbetslöshetsförsäkringen och en stigande svensk arbetslöshet säkert in.
Det har en tid stått klart att Tidös miljöpolitik, i allt väsentligt dirigerad av SD, alltmer svidande skavt mot opinionen, Europas lägsta bensinpriser till trots. Särskilt efter den sommar då Europa brann upp.
Som salig Anders Ehnmark sade: ska man få något gjort i Sverige så måste man sätta sig ned. Väljarna förväntar sig nu politiskt förnuft, något vi inte varit bortskämda med på ett tag
Man kan fortsätta spekulera, småningom får vi fakta. Men det finns en intressantare tanke att fånga upp. Den om vi ser en återkomst för ”business as usual”. Och det vore i sig sensationellt. Det som varit kännemärket för svensk politik när den fungerat är den oälskade, råttgrå kompromissen. Som salig Anders Ehnmark sade: ska man få något gjort i Sverige så måste man sätta sig ned. Väljarna förväntar sig nu politiskt förnuft, något vi inte varit bortskämda med på ett tag. Det blir säkert inte som jag själv vill, och inte som du vill heller. Men vore jag politiker skulle jag pejla in signalen om att de groteska överdrifternas och konspirationsteoriernas politik, det vill säga Sverigedemokraternas kännemärke, möjligen fått sig en törn. Under hösten får vi veta om det bara var en from förhoppning.
Läs mer om valet 2026.