I säkerhetssalen i Helsingborgs tingsrätt pågår den sista rättegångsdagen i det mål där en 58-årig man står åtalad – misstänkt för att ha slagit ihjäl pensionärsparet Anders och Lena Nordahl i maj förra året.
Innanför glasväggen sitter den misstänkte mannen bredvid sin försvarsadvokat, tvärsöver salen finns åklagare och målsägandebiträde för parets närmaste anhöriga: Den gemensamma dottern Petra Lindberg och Andreas Nordahl, pappa Anders son från ett tidigare äktenskap.
Under åklagarens slutplädering sitter Petra Lindberg nedsjunken i stolen och håller för öronen.
Det är en synnerligen hänsynslös gärning som ryms i alla de slag som tillfogades Anders och Lena Nordahl på deras kroppar och huvuden. Petra slår ner blicken i bordet när bilden av brandsläckaren som använts som tillhygge, slås upp på salens tre storskärmar.
Hon vill inte veta alla detaljer om hur det gick till när hennes föräldrar mördades. Det var hon som hittade dem livlösa på hallgolvet, hon såg det hon såg – det räcker.
– Chockartat, det går inte att beskriva det på något annat sätt, berättar hon och torkar bort tårarna med en vit servett när vi kommer ut i korridoren.
– Sen har allting annat kommit därefter, ilska och sorg. Men jag ville fortfarande inte höra det.
58-åringen har ingen koppling till pensionärsparet och har hela tiden hållit fast vid sin historia. Han har inga minnen från tiden som brottet ska ha ägt rum, och förnekar brott.
Spår av hans DNA finns säkrade från brottsplatsen, hans plånbok hittades mellan kropparna på golvet, men han kan inte komma ihåg att han ens varit i parets bostad.
Syskonen har suttit med varje dag under rättegången, men den sista dagen har varit svårast.
– Att få hela förloppet presenterat så här koncentrerat som slutpläderingen är, var extremt jobbigt, säger Andreas Nordahl med tom blick.
– Jag kunde inte riktigt hantera det… Jag skakar i hela kroppen fortfarande, säger han.
– Jag tror att det här har varit svårare att ta in för dig, säger Petra som menar att hon ställdes inför fullbordat faktum när hon hittade sina föräldrar.
Hon ringde släkten för att berätta vad som hänt.
– Du var den enda jag inte kunde ringa, säger Petra.
Det var polisen som fick ge Andreas beskedet.
– Jag kunde inte greppa det, det tog flera dagar innan jag förstod, säger han och berättar att han var sjukskriven i flera veckor efter.
– Jag orkade inte göra någonting alls efter beskedet. Det var bara svart.
Hemma hos Petra Lindberg slår pendelklockan ljudligt takten till en aktiv vardag med sambo, barn, hund och katter.
Sorgen och saknaden som Petra känner märks inte på utsidan. Inte ens ilskan är märkbar, fast den är stor.
– Ibland tänker jag att det hade varit enklare att sörja om de dött i en bilolycka, för det är ju sådant som händer. Folk dör i olyckor. Men det här är så orimligt. Det här händer inte. Det är flera gånger vi tänker att det inte har hänt, att det inte är verkligt.
Det har snart gått ett år sedan det hände. Föräldrarna var de enda bjudna till det lilla kalas för det yngsta av barnbarnen som fyllde ett år – men de dök inte upp.
Anders och Lena Nordahl var punktliga, de hade meddelat sig om de skulle bli försenade. Men när Petra ringde, svarade de inte. När Petra skickade meddelanden, så svarade de inte heller.
– Vi såg att meddelandena inte blivit lästa, och när vi kollade sen igen hade de fortfarande inte blivit lästa.
Hon bestämde sig för att åka hem till föräldrarna för att kolla om allt var okej.
– Jag visste att något var fel redan när jag satte mig i bilen, berättar Petra.
Vädret var lite grått den dagen, minns hon. Vanligtvis brukade föräldrarna ha det väldigt upptänt i hemmet ”med lampor överallt”, men i radhuset var det alldeles mörkt.
– Det kändes inte som att de var hemma när jag kom dit. Jag var irriterad över att jag glömt deras husnyckel, men jag testade ändå att ta i handtaget och då var ytterdörren olåst.
Hon skulle just ta av sig skorna i hallen när hon såg dem.
– Ingenting kan förbereda en på den synen, säger Petra och tar ett djupt andetag.
Petra har växt upp i Malmö. När hon bildade familj, letade hon och sambon hus och hittade ett i Klippan.
– När vi flyttade dit tyckte mina föräldrar att det var för långt ifrån dem och flyttade efter.
Föräldrarna hann bo i Klippan i tre år och har verkligen trivts. Grannsämjan var god i området som de bodde i, de kom in i en pensionärsförening som arrangerade aktiviteter som de gärna var med på.
– De var levnadsglada och aktiva, de cyklade överallt, säger Petra som ler vid minnet av sina föräldrar.
Pappa Anders Nordahl jobbade under större delen av sitt liv som busschaufför och hade ”behörighet till allt som rullar på hjul” och arbetade även som instruktör. Han var social, och extrajobbade som statist i reklamfilmer och tv-serier som Tunna blå linjen.
– Mamma var den totala motsatsen. Hon verkade i Svenska kyrkan och det finns ingenting som hade kunnat få henne att ställa sig framför en kamera, eller ens att hålla tal. De var varandras totala motsatser och trivdes i det, säger Petra.
I det som känns svårast i det här, är barnens förlust av morföräldrarna. De var mycket närvarande och engagerade i sina barnbarn.
– Det har varit väldigt mycket tårar. Förutom mig och min sambo, var mormor och morfar barnens viktigaste personer. De tog med barnen på biblioteket, utflykter och teatrar. Vi träffades minst en gång i veckan. Det här är en enorm förlust för oss alla.
Domen faller på onsdag.
Läs också: Pensionärspar mördade i sitt hem – den misstänkte minns inte















