Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Lotta Antonsson: I am everything”
Fotografiska, Stockholm. Visas t o m 29/11
Lotta Antonsson slog igenom i det tidiga 90-talet med bilder som ifrågasatte den manliga blicken inom fotografin – med lika delar återhållen ilska och ironisk distans.
Tillsammans med generationskamrater som Annika von Hausswolff och Annica (numera Axel) Karlsson Rixon utmanade hon såväl den traditionella, dokumentära fotografin som måleriets hegemoni i konstvärlden.
Det var en dubbelriktad spark som visste var den tog. I dag rör sig konstnärer och fotografer fritt mellan fälten, utan att någon lyfter ett ögonbryn.
Och den manliga blicken? Jo, den lever förstås vidare. I annonser, populärkultur och modefoto utgör den kvinnliga kroppen alltjämt lockbete – om än i lite fler storlekar och kulörer än för trettio år sedan.
I sin aktuella utställning på Fotografiska använder sig Antonsson av bearbetade fotografier som scenografiska element jämte speglar, krukväxter och ädelstenar. Fotografierna bygger på förlagor hämtade ur tidskrifter från 1960- och 1970-talen, huvudsakligen svartvita.
Estetiken och metoden känns igen såväl från surrealisten Man Rays erotiskt färgade fotografier som designern Charlotte Perriands formmässiga undersökningar av snäckor och andra strandfynd.
På bilderna av unga kvinnor som poserar framför kameran har Antonsson placerat snäckor, ametister och koraller som skymmer delar av deras ansikten och kroppar. Genom att täcka modellernas ögon vill Antonsson därmed kortsluta den manliga blicken och återge kvinnorna den integritet som kameran kränker.
Här finns också helkroppsspeglar som ska få oss betraktare att reflektera över vår egen roll som bildkonsumenter.
Jag är osäker på om den teoretiska överbyggnaden håller. Betraktarens blick blir väl snarare mer enkelriktad och objektifierande när den avbildade personen inte kan möta upp, ifrågasätta och desarmera den?
Men det spelar i det här fallet ingen större roll. Bilderna har en egen styrka som tillåter flera olika tolkningar. De gryniga, svartvita ursprungsfotografierna ter sig naiva och oskuldsfulla med dagens ögon, uttrycket är sensuellt snarare än pornografiskt.
Antonssons manipulationer lägger till ett lager av gåtfullhet och estetisering, som om hon smyckat bilderna och gett dem nya, djupare betydelser utanför det mediala flödet.
Lägg till det att den scenografiska installationen på Fotografiska är estetiskt raffinerad och elegant som en exklusiv modebutik.
Läs mer: Lotta Antonsson klipper och klistrar och mer om konst på dn.se
















